Första december.
Det här kan bli det sista som jag skriver till dig, för imorrn kanske du inte finns kvar. Jag är i vecka 19 av 40 och imorrn ska vi på vårt allra första ultraljud. Aldrig någonsin har någon tittat, klämt eller känt efter dig. Aldrig någonsin har någon sagt till mig att allt är okej. Att det verkar bra. Att du ser bra ut. Att det kommer att gå bra. Att jag är bra och att du trivs i mig. Men imorrn ska vi på det första ultraljudet. Och i förra veckan började jag känna hur du rörde på dig. Du trampade i komptakt när jag cyklade. Du snurrade runt när jag hade ätit lunch. Du låg i vägen långt ner i magen så att jag inte kunde ta i med benet som vanligt. Men också så kunde jag interagera med dig. Jag kunde ligga i sängen och sparka med benen och när jag gjorde det så svarade du.
Sen i torsdags var jag hos naprapaten. Jag låg på mage på en brits och naprapaten frågade om det var okej och jag tyckte att det kändes okej. Och sen dess har du inte sagt ett ord. Hur mycket jag än trampat eller sparkat. I helgen sprang jag upp ett våningsplan extra i trapphuset för att jag trodde att jag kände något. Men så var det inte. Det har varit så tyst nu. Så ensamt, så konstigt.
Och jag tittar på min mage och jag mäter den med måttband. Jag konstaterar att jag inte växt något alls. I en period där jag borde gått upp åtminstone en 4-5 kilo har det inte hänt någonting alls. Jag var så glad när du var här och jag var så lycklig att du fanns och att du visade dig för mig. Det var vår lilla hemlighet. Nu har jag inte hört av dig på vad som känns som evigheter. Som om du trevande började försöka göra dig förstådd och sedan gav upp. Och någon tyckte att det var tidigt som jag kände och jag var störtlycklig. Men nu. Är jag inte det längre. Och nu, när det snart är dags att gå och sova natten innan det förbannade ultraljudet och fruktansvärda avskyvärda besked. Jag vill inte ha en tant och tantens tystnad. Jag vill inte höra några "men" eller "tyvärr". Jag vill att du ska ligga och skvalpa och att du ska rulla runt inne i mig. Att vi ska åka ut på cykeltur och att vi ska dela en pasta. Jag vill ha dig och jag vill att du ska komma här och att du ska bo med mig och babie. Jag vill inte försöka resa mig igen. Jag vill inte komma igen. Jag är så jävla skiträdd. Andra kanske tycker att ultraljud är alldeles fantastiskt men det gör inte jag idag. Jag ville ha dig här, du jag och babie. Jag håller på att slå ihjäl mig själv. Helvete också.
