Bring your own bottle

Aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj aj AJ AJ AJ! Så känns det idag. De sa att man kunde må dåligt av att vara gravid och att man kunde vara trött. De sa inte att det gjorde ont att vara gravid. Jag har schysst mensvärk som håller i sig i hela dagar. Hela i lördags. På dagen låg jag hopkrupen på alla fyra med pannan i golvet. På kvällen satt jag upprätt och körde in en hård hand mellan magen och låret och försökte att låta bli att grimasera illa för de andra gästerna på dubbelparmiddagen. Aj aj aj aj aj. Det gör mig alldeles loj. Jag vill bara krypa upp in i mig själv, inte se inte höra, bara hugga ur allt det onda från mellangärdet, toppa mig på läkemedel och ligga tyst i mörkret under blankit.

Det har lugnat ner sig lite med bloggandet nu. Men jag tycker att det känns rätt bra. Det var nog det här jag ville, att bloggen skulle bli en återspegling av mina tankar. Och nu är det inte så många tankar, frågor. Inte mycket händer, och jag har en rätt tydlig bild av min baby D. Jag älskar att ha honom i min mage, men jag är coolare med det nu. Säkrare med honom. Säkrare med att han ska vara, och stanna där. Och nu när han till min enorma lycka börjat kännas, känns det bara fantastiskt, otroligt, naturligt.

"Som fjärilar" sa de, att det kunde kännas. Fan heller. Jag har gått och kännt efter och varit väldigt uppmärksam på varenda liten knorr min mage gett ifrån sig. Men inte känns det som det. Det känns ju som en liten unge som slår volter i magen! Hur kan jag säga annars?

De här rare rare små tillfällena när han rör sig, som när jag cyklat och häromdagen efter lunchen och när jag sparkar ordentligt själv med benen känner bara jag. Jag låg och läste härom kvällen och märkte att han var lite på, så jag cyklade med benen i sängen och sen ropade jag på Kent att han fick komma in och känna. Men han kände ingenting även fast D var riktigt igång där inne och paddlade som aldrig förr.

Men när han är still, så känner jag honom inte inuti mig, det känner jag bara utanpå. Som det här när man lutar sig mot skåpen i kontorslandskapet. Att det är hårt. Utom när jag cyklade hem en dag och han hade lagt sig tillrätta helt skönt långt ner i magen på högra sidan. Han gillar högra sidan. Då kunde jag inte ta i och trampa med högra benet som jag kunde med det vänstra, eftersom jag inte kunde lyfta det högra lika högt. Den bästa liknelsen jag kom på då, det var att det kändes som om jag hade en sån där huvtröja med magficka på och att det låg något i magfickan som tog emot. Väldigt mystiskt, alltihop. Och underbart.

Okej, du rörde dig. Eller det var nånting. Du förflyttade dig. Eller, du bytte plats från en del av min mage, där jag inte kände av dig, till en, där det var mycket tydligt att du var. Jag kom ur duschen och jag skulle bara lägga mig ner på sängen. Bara lägga mig ner på sängen en stund, för att det är skönt. Så gick jag upp jämsides med sängen och vred mig ner för att lägga mig i den, och då! När kroppen var lutande, och jag kom ner på madrassen, så var det som om jävligt mycket maginnehåll vara skyfflades över från ena sidan av magen till den sida som var vinklad mest neråt. Som sluuurp, sa det. Sen var magen helt hårt, höger om naveln. Och helt mjuk, på vänster. Jag tyckte att det var obehagligt. Jag gillade det inte alls. Jag ropade på Babie och han kom in och la sig. Jag sa att det kändes som att du inte fanns i livmodern. Jag sa att det var ett utomkvedsskap och att du inte alls befann dig i livmodern, där du borde vara. Utan att du paddlade runt i bukhålan. Bland tarmarna. Och att det var därför som du hade lyckats göra en sån jäkla störtdykning från en del av magen till en annan, ute på kanten.

Idag på jobbet var det kvar. Eller, du var kvar längst ner till höger i magen. Jävligt tydligt. Vi sitter i kontorslandskap och mellan skrivborden har vi skåp som avskiljare som väl är en 1.20 i höjd. Och när jag pratade med min kollega bakom la jag upp armarna på skåpet och lutade huvudet i armarna. Och så stod jag lite snett med kroppen och kände att magen putade och tog emot. När jag stod med högra höften emot. Inte med den vänstra.

Och då blev jag lite ledsen och orolig på riktigt. Jag gick till min andra kollega som fick barn i februari och jag frågade om det kunde vara så. Efter lite googlade, och konsultande från ytterligare en kollega, konstaterade vi att det kunde vara så. Att barnet hade rätt så mycket plats på den ledden, jämfört med takhöjd.

Du är inte kvar där nu. Du har dragit dig undan någonstans. Inåt.

Jag har fått ett par pants av min svägerska. Det är ett par mjukisbyxepants och de är lite lena, lite som sälfärgad ...plysch. Kanske det heter. Jag fick en hel fatdresspåse av min svägerska. En ikeapåse! Den blev jag väldigt glad för. Den bara stod i vårt sovrum en dag när jag kom hem och då var det bara som ett smorgasbord att plocka! Fint. Iallafall har jag inte börjat använda så mycket av det än, för jag är fortfarande rätt kompatibel. Nöjd kan jag konstatera att jag utan problem fortfarande kan ha alla mina gamla t-shirts (för mina gamla brallor har jag inte kunnat använda sedan tre månader tillbaka) och att de tar sig ut alldeles smashing fantastic med schyssta runda tuttar ackompanjerade av en alldeles bedårande kula. Inte så mycket kula framifrån, men från sidan! Min kusin som har ett barn som är ett år strax sa att det tog tid innan magen blev sådär gravidsnygg, men det håller jag inte med om alls. Jag tycker att magen är skitsnygg nu och jag har tyckt att den varit skitsnygg ända sen den började komma krypande. Jag har aldrig haft en snygg tajt platt mage, så kanske var det det här som den var menat för hela tiden? Fat, smashing och huserande. Jag är så himla glad att alla vet om det nu så att jag kan få gå där i mina t-shirts och ...flaunt. Vilket leder oss tillbaka till byxorna. För när man har dem på sig, blir man så himla FAT! Det är en gympabyxeresår i midjan och så är det knytsnören och satan i gatan när man har dem på sig och en t-shirt över. Det är så man äntrar ett rum och "Här kommer magen!" ...... ".....och HÄR kommer Carro!"

Igår på kvällen tangerade Babies och mitt magmått varandra. Det var väntat. Babie är på väg ner, motionerande och målinriktad, och jag är ju, som känt, på väg upp. Åtta centimeter plus.


Tittar ner idag på morgonen.

Det är tur att man har barnet i magen. Det är tur att evolutionen fixade det så att barnet får bo i magen, och ingen annanstans. Så att det inte gror i armhålan. Eller på ryggen! På låret. I nacken. När det bor i magen kan man lägga händerna om sitt barn och så kan man stryka sig om det. Hela tiden. Det är inte så mycket min mage längre. Det är inte min mage jag smeker. Jag smeker min bebis och jag tror säkert att den subtila beröringen långt ovanför hans egentliga kropp ger vibrationer till honom. Jag tror han känner av den lugn och lycka som jag själv känner när jag smeker magen. Det är mitt barn där. Min bebis där. Det har spännt i magen och brösten hela helgen och jag har tänkt att jag tror den håller på och växer. Och det gjorde den. Den är mycket mer nu än i förra veckan. Nu börjar tankarna på tvillingar komma igen. Jag vill inte ha tvillingar. Det verkar verkligen jättejobbigt. Jag är alldeles otroligt störtförtjust förälskad i lille D i magen, jag kan inte tänka mig att det är någon annan än han där. Han har växt från en diffus tanke till en riktig, egen karakär. En karaktär som jag kommer att bära på armen sen och jag kommer inte stå ut med honom ibland och han kan till och med få ha lite rött hår men jag bara längtar till att ha honom här.

Bebis, var det du häromdagen? När jag hade skrivit min förra uppgivna anteckning. Och jag sen kände mig märkligt nedstämd och gick och la mig. Var det du då? Jag låg i sängen och jag tryckte på magen. Jag rörde med fingrarna över den och smekte och tog och klämde och tryckte. Prövande. För att se om du fanns där. Och då! Vi märkte nåt!

Det var ett ljud. Eller mer en känsla. Det kan ha varit en vibration i fingertopparna. Babie låg brevid mig och jag tittade ut i luften och på honom. Sen satte jag hans händer där mina varit. Och han kände samma sak! Det var inte magen som kurrade. Det var inte det här släpiga ljudet av tarmarna som rörde sig. Det var ett kortare, ett annorlunda ljud. Ett ljud som var så subtilt att det inte ens var ett ljud. Vi låg och "lyssnade". Och gissade. Och gjorde liknelser på hur det lät. "Som en klocka som slår under vatten" tyckte jag. "Som tändstickor som bryts" tyckte babie. Han tog sitt dåliga knä och vek benet fram och tillbaka och det var inte helt fel ute. Som det, men som en mikrosekundmillimeter av det. Ohörbart. Taktilt.

Var det du? Jag klämde på magen på jobbet dagen efter och tänkte "bara jag får höra det en gång till". Jag har inte hört det sen dess. Jag har köpt ett stetoskop. Det var inte något bra. Till slut gick jag runt och lyssnade på babies hjärtslag och mina egna med det. Men bäst var att sätta det på Kitty. För hon tyckte att membranet var en höjdare att ha mot bröstkorgen så hon kurrade alldeles fantastiskt högljutt.