11:e november.
Det är tur att man har barnet i magen. Det är tur att evolutionen fixade det så att barnet får bo i magen, och ingen annanstans. Så att det inte gror i armhålan. Eller på ryggen! På låret. I nacken. När det bor i magen kan man lägga händerna om sitt barn och så kan man stryka sig om det. Hela tiden. Det är inte så mycket min mage längre. Det är inte min mage jag smeker. Jag smeker min bebis och jag tror säkert att den subtila beröringen långt ovanför hans egentliga kropp ger vibrationer till honom. Jag tror han känner av den lugn och lycka som jag själv känner när jag smeker magen. Det är mitt barn där. Min bebis där. Det har spännt i magen och brösten hela helgen och jag har tänkt att jag tror den håller på och växer. Och det gjorde den. Den är mycket mer nu än i förra veckan. Nu börjar tankarna på tvillingar komma igen. Jag vill inte ha tvillingar. Det verkar verkligen jättejobbigt. Jag är alldeles otroligt störtförtjust förälskad i lille D i magen, jag kan inte tänka mig att det är någon annan än han där. Han har växt från en diffus tanke till en riktig, egen karakär. En karaktär som jag kommer att bära på armen sen och jag kommer inte stå ut med honom ibland och han kan till och med få ha lite rött hår men jag bara längtar till att ha honom här.
