20 november.
Okej, du rörde dig. Eller det var nånting. Du förflyttade dig. Eller, du bytte plats från en del av min mage, där jag inte kände av dig, till en, där det var mycket tydligt att du var. Jag kom ur duschen och jag skulle bara lägga mig ner på sängen. Bara lägga mig ner på sängen en stund, för att det är skönt. Så gick jag upp jämsides med sängen och vred mig ner för att lägga mig i den, och då! När kroppen var lutande, och jag kom ner på madrassen, så var det som om jävligt mycket maginnehåll vara skyfflades över från ena sidan av magen till den sida som var vinklad mest neråt. Som sluuurp, sa det. Sen var magen helt hårt, höger om naveln. Och helt mjuk, på vänster. Jag tyckte att det var obehagligt. Jag gillade det inte alls. Jag ropade på Babie och han kom in och la sig. Jag sa att det kändes som att du inte fanns i livmodern. Jag sa att det var ett utomkvedsskap och att du inte alls befann dig i livmodern, där du borde vara. Utan att du paddlade runt i bukhålan. Bland tarmarna. Och att det var därför som du hade lyckats göra en sån jäkla störtdykning från en del av magen till en annan, ute på kanten.
Idag på jobbet var det kvar. Eller, du var kvar längst ner till höger i magen. Jävligt tydligt. Vi sitter i kontorslandskap och mellan skrivborden har vi skåp som avskiljare som väl är en 1.20 i höjd. Och när jag pratade med min kollega bakom la jag upp armarna på skåpet och lutade huvudet i armarna. Och så stod jag lite snett med kroppen och kände att magen putade och tog emot. När jag stod med högra höften emot. Inte med den vänstra.
Och då blev jag lite ledsen och orolig på riktigt. Jag gick till min andra kollega som fick barn i februari och jag frågade om det kunde vara så. Efter lite googlade, och konsultande från ytterligare en kollega, konstaterade vi att det kunde vara så. Att barnet hade rätt så mycket plats på den ledden, jämfört med takhöjd.
Du är inte kvar där nu. Du har dragit dig undan någonstans. Inåt.
