Bring your own bottle

Jag tömmer en skänk för den ska min son D få. Jag köpte den på second hand för flera år sen och tillbringade sedan åtskilliga timmar med att gå över den här möbeln med svärfars slipmaskin. Sedan ytterligare timmar med att måla den vit. Vit, på utsidan. Hallonröd, på varje synbar yta, på insidan. It's smashing.
I vår gamla lägenhet hade den en rätt framträdande roll i vardagsrummet. Nu står den i vårt hobbyrum, det lila rummet. Och nu ska den bli hans.
Den innehåller mest småpryttlar. Papper, tidningar där jag blivit publicerad, disketter (!!!) och familjespel. Den har en skåpsdel nedtill och ovan det två lådor. Den ena lådan är min. Den andra min sons fars. Men det vet jag inte om han någonsin har förstått. Jag har förklarat det för honom några gånger, hur jag har inrättat det. Som sagt har han väl aldrig riktigt tagit det till sig, men jag vet att jag har drämt ner saker i den där lådan som legat och drällt och som varit hans. Så slipper man och se det. Jag gillar lådor.
Men nu ska skänken bli vår sons. Spelen får hamna på en hylla högt upp i klädkammaren. De viktiga papperen arkiveras i kartonger. För allt småpjått sväljs all nostalgi ner och så slängs det. Alternativt hamnar i en halvtom byrå, också den i klädkammaren.
Nu är skänken nästan tom. Om ett halvår hoppas jag att det är full av blöjor och tyglappar och babybodies. Då ska vi ha en sån där plastformsgrej på den som håller barnet på plats när man byter på det. Och nåt sånt där barnpuder och tvättlappar. Fan vad konstigt allt kommer bli.