Bring your own bottle

Det har lugnat ner sig lite med bloggandet nu. Men jag tycker att det känns rätt bra. Det var nog det här jag ville, att bloggen skulle bli en återspegling av mina tankar. Och nu är det inte så många tankar, frågor. Inte mycket händer, och jag har en rätt tydlig bild av min baby D. Jag älskar att ha honom i min mage, men jag är coolare med det nu. Säkrare med honom. Säkrare med att han ska vara, och stanna där. Och nu när han till min enorma lycka börjat kännas, känns det bara fantastiskt, otroligt, naturligt.

"Som fjärilar" sa de, att det kunde kännas. Fan heller. Jag har gått och kännt efter och varit väldigt uppmärksam på varenda liten knorr min mage gett ifrån sig. Men inte känns det som det. Det känns ju som en liten unge som slår volter i magen! Hur kan jag säga annars?

De här rare rare små tillfällena när han rör sig, som när jag cyklat och häromdagen efter lunchen och när jag sparkar ordentligt själv med benen känner bara jag. Jag låg och läste härom kvällen och märkte att han var lite på, så jag cyklade med benen i sängen och sen ropade jag på Kent att han fick komma in och känna. Men han kände ingenting även fast D var riktigt igång där inne och paddlade som aldrig förr.

Men när han är still, så känner jag honom inte inuti mig, det känner jag bara utanpå. Som det här när man lutar sig mot skåpen i kontorslandskapet. Att det är hårt. Utom när jag cyklade hem en dag och han hade lagt sig tillrätta helt skönt långt ner i magen på högra sidan. Han gillar högra sidan. Då kunde jag inte ta i och trampa med högra benet som jag kunde med det vänstra, eftersom jag inte kunde lyfta det högra lika högt. Den bästa liknelsen jag kom på då, det var att det kändes som om jag hade en sån där huvtröja med magficka på och att det låg något i magfickan som tog emot. Väldigt mystiskt, alltihop. Och underbart.