Bring your own bottle

Bebis, var det du häromdagen? När jag hade skrivit min förra uppgivna anteckning. Och jag sen kände mig märkligt nedstämd och gick och la mig. Var det du då? Jag låg i sängen och jag tryckte på magen. Jag rörde med fingrarna över den och smekte och tog och klämde och tryckte. Prövande. För att se om du fanns där. Och då! Vi märkte nåt!

Det var ett ljud. Eller mer en känsla. Det kan ha varit en vibration i fingertopparna. Babie låg brevid mig och jag tittade ut i luften och på honom. Sen satte jag hans händer där mina varit. Och han kände samma sak! Det var inte magen som kurrade. Det var inte det här släpiga ljudet av tarmarna som rörde sig. Det var ett kortare, ett annorlunda ljud. Ett ljud som var så subtilt att det inte ens var ett ljud. Vi låg och "lyssnade". Och gissade. Och gjorde liknelser på hur det lät. "Som en klocka som slår under vatten" tyckte jag. "Som tändstickor som bryts" tyckte babie. Han tog sitt dåliga knä och vek benet fram och tillbaka och det var inte helt fel ute. Som det, men som en mikrosekundmillimeter av det. Ohörbart. Taktilt.

Var det du? Jag klämde på magen på jobbet dagen efter och tänkte "bara jag får höra det en gång till". Jag har inte hört det sen dess. Jag har köpt ett stetoskop. Det var inte något bra. Till slut gick jag runt och lyssnade på babies hjärtslag och mina egna med det. Men bäst var att sätta det på Kitty. För hon tyckte att membranet var en höjdare att ha mot bröstkorgen så hon kurrade alldeles fantastiskt högljutt.