Bring your own bottle

Jag hade varit i göteborg på bröllop i helgen. Jag kom hem på söndagen på dan. I alla fall skulle jag ha mens och det visste jag om. Jag hade sovit på ett skithårt golv på natten och vaknat på morgonen av den vanliga mensvärken och tänkte att den var på väg. Men så kom jag hem och inget hände. Jag satt i vardagsrummet och tänkte "nu kommer den!", "nu kommer den!", "eller nu!" Jag sprang på toaletten och stirrade ner i den. Till historien hör att jag slutat med p-piller nästan två månader tidigare, i slutet av juni. I mitten av juli hade min kropp gone bananas. Den hade börjat bete sig som aldrig förr. Håret var fett och huden var fet och jag var fet. Och brösten! Kokheta. Det var som att bära runt på värmeaggregat. De gjorde skitont och såg alldeles galna ut. Så jag hade anat oråd. Och för varje "symptom" jag googlade på hamnade jag oavkortat på sidor med "tecken på att du är gravid". Jag var lite chockad. Visst ville vi försöka bli med barn med att det skulle gå så smashing fort hade jag aldrig kunnat ana. Det var inte ens vidare beräknat. Halvt förskräckt fick jag börja räkna datum för när mitt vikariat egentligen skulle ta slut. Revidera hela almanackan framåt för att inventera vad jag egentligen hade tänkt att göra. Innan det här med ...barn. Så som resan till kreta med hela släkten, festivalen ute på landet, kräftskivor, släktbesök. Det blev en pusslig ekvation med att ha en bebis i magen och inte kunna dricka och drälla som man var van vid utan att väcka misstänksamhet.

Men sen blev det okej! Jag gick kategoriskt igenom allt och framkallade lösningar på allt. Jag bestämde mig för att jag skulle ordna allt. Och framför allt kände jag för första gången att jag kunde försaka alla planer. För att jag skulle bli mamma.

Så efter en sen natt i ett partytält långt ute på den skånska landsbygden där jag nästan inte kunnat tänka bort mitt eventuella barn alls, vaknade babie och jag och jag sa till honom att vi skulle åka hem och göra ett test. Jag hade haft mina "issues" sen ägglossningen och nu var det en dag kvar till mens men jag hade bestämt mig för att inte vänta längre. (Medvetet hade jag väntat också för att jag var rädd för vad testet skulle säga.) Vi kysstes på det.

Sen gick jag upp på stugans toa. Och där försvann tankarna på vårt gryende föräldraskap. Jag gick ut till babie sen och jag kändes som blodet försvunnit från hela min kropp och ansiktet var stelt och grått när jag berättade.

Efter det här kom en känsla jag inte räknat med. Jag var ärligt och öppenhjärtligt besviken. Och med den besvikelsen kom en annan insikt: Jag var verkligen redo för det här.

Så en månad senare när jag trampade mellan soffan och toaletten efter ett bröllop i göteborg och absolut inte kunde tänka på något annat än en eventuell annalkande mens som skulle förstöra allt och bara öppna upp för ännu en månad av väntan och funderingar, beslöt jag mig för att testa. Slösa ett dyrt test som ändå fanns i lägenheten. Jag gjorde det mest för att slippa undra. Slippa grubbla och skjuta upp den jäkla mensen ännu mer bara enligt lagen om alla sakers förjävlighet.

Så jag sa det till babie. Jag gick och gjorde testet. Jag satt på mattan i badrummet och räknade till fem elefanter och när jag satte på hylsan bara exploderade ett kryss upp i ansiktet på mig. Det skulle ta två minuter för testet att verka och jag som inte ens hämtat en klocka för att mäta de där två minuterna med, blev så förskräckt att jag genast kastade in testet under badrumsmattan så att jag inte skulle kunna se det. Sen reste jag mig och städade mycket rationellt upp omkring mig innan jag gick för att hämta en klocka som skulle mäta de två minuterna. Sen satt jag på badrumsmattan igen. Testet låg fortfarande under den så att jag inte kunde se det. När det gått två minuter på väckarklockan plockade jag fram testet som såg ut precis som det gjort tidigare och som fortfarande skrek ut plusset mot mig. Jag stirrade. Och förstod. Ändå jämförde jag mycket omsorgsfullt mot baksidan på testkartongen. "Streck - inte gravid", "plus - gravid". Jag satt alldeles tyst på mattan i badrummet med mitt test i handen och en helt ny värld som vara kom ösande över mig.

Då ringde telefonen. Babie, som var i ett annat rum, gick för att svara. Han kom förbi toaletten där dörren stod öppen och där jag satt på golvet med stirriga ögon och en alldeles sammanbiten mun. Mitt utseende fick honom att stanna. Jag stirrade honom till att stanna. telefonen slutade ringa. Han frågade hur det gått. "Har det gått två minuter?" undrade jag. "Det har gått säkert fem sen jag var här senast" svarade han. Så räckte jag honom testet. Och kartongen också, eller hur det nu var. Han sa "Men det är ju jättebra!" Jag tog mig upp från golvetoch stod på alldeles darriga ben och tryckte mig mot honom med armarna runt hans hals i dörröppningen och så bara stod vi där. Jag grät en skvätt, och sen bara stod vi där.