Fjärde oktober.
Min allra bästa vän är på besök och vi har en alldeles fantastiskt helg tillsammans. Det är bara att tralla i affärer och hyra film och äta falafel och prata en jäkla massa skit. En jäkla massa karlar, förhållanden ...och barn. Barnet. Bebisen. DU.
Hon får mig att köpa ett par gravidbyxor. Fattar ni?! Det börjar lite lugnt med att vi står och tummar på minibodies med stålmannentryck som man kan öppna både vid huvudet och vid grenen. Sedan är det bara en tidsfråga innan vi står inne på "mama" och tummar på byxor. Byxor med muddar upp i himmelen, de ser helt absurda ut! Och då får jag ångest på riktigt. Jag blir helt rädd, jag börjar svettas över hela kroppen. Realitycheck. Och sedan ytterligare en när jag står med dem på och den här mudden uppdragen till pattarna inne i provrummet och de accentuerar min kula något alldeles uppenbart och jag går från mitt vanliga jag till ett jag-är-så-gravid-att-jag-behöver-fat-pants-jag. Så det är ångest. Men jag köper dem ändå. Jag känner att jag har gott stöd i min goda vän och jag känner att jag aldrig tagit mig själv så här långt utan hennes hjälp.
Jag drar på mig dem när vi kommer hem från stan och sedan är jag alldeles förtjust! Och sjunger:
You put the fat pants into my heart
You send my soul sky high when your lovin' starts
Fat pants into my brain
Goes a bang-bang-bang 'til my feet do the same
(Melodi: Wake me up before you go-go)
Vilket senare på kvällen blir:
When you're alone
and life is making you lonely
You can always go - fat pants.
(Melodi: Downtown)
Och idag är det söndag och jag har dem på mig idag också. De är riktigt comfy. Magen blir alldeles varm. Bebisen blir alldeles varm. Och nöjd. Han fäktar med sina små fingerlösa händer med i takten när det skvalpar i fostervattnet när mamma sjunger gamla dängor för honom. Fint.
