Tolfte oktober, tolfte veckan.
Welcome to the dawning of the magic twelfth week. Jag har varit och hälsat på vänner i stockholm i helgen. Vänner som jag bara lyckas med att träffa vid ett par tillfällen om året. Jag har bestämt mig för att berätta, vecka elva eller inte. Babie frågar mig om jag kan hålla mig när jag är där och jag säger att jag varken kommer kunna eller tänker göra det. Så jag berättar för dem. En efter en. Någon blir mest förvånad. Andra blir i fantastisk extas. Sedan sitter vi tillsammans på kvällen och jag känner en hand som bara letar mig mot magen och det är alldeles fantastiskt. Precis på samma sätt som min egen hand allt mer börjar göra samma sak. Massor babyprat. Massor. Som en kran där jag bara får ösa ur och får mothugg och sympatier och höra härliga historier om andra. Beundrande ögon som inte alls tycker att magen varken är osynlig eller abnorm. Bara goda, uppmuntrande glada vänner. Glada för mig, för oss. Och jag träffar mina long lost kusiner. Den äldsta, med en bedårande dotter på snart ett. Den yngre med ett barn som kommer att födas nästan samtidigt som mitt. Som vårt. Du. Jag börjar bli så stor.
