Bring your own bottle

När jag fotar magen blir det jävligt tydligt att det har börjat synas. På kvällarna. I förra veckan var magen alldeles stor och frodig på kvällarna och jag sprang med strumpbyxorna nerdragna och upp med tröjan och bad babie kolla. Men sen lugnade det ner sig. I helgen tyckte jag inte att det syntes någonting alls. Det tyckte jag var tråkigt. Jag som varit i sådan extas när det synts. Men idag börjar det pösa igen. Jag undrar om det har med stillasittande arbete på kontor att göra? Så jag tänker att jag kan fota mig. Om inte annat för att ha något att jämföra med senare. Jag är ju ingen tanig liten tjej vanligtvis. Och på bilderna blir det så jävulskt tydligt! Kulan! God damn. Men det var det här jag ville. Det är det här jag saknat i helgen. Det är ju väldigt mycket roligare att vara gravid om det syns.


(Kolla puten där! Vinkeln! Den var inte där förut!)

Min allra bästa bästis är inte med barn. Det var falskt alarm. Efter att ha varit och hälsat på dem i helgen åker jag moloken hem till staden långt bort. Och känner mig JÄTTE-ensam. Ensam och gravid i en ensam stad. Men så idag kommer tjejen som jag gravvikar för och hälsar på på kontoret och hon har med sig sitt flickbarn. De verkar ha det jättebra ihop. Barnet är trevligt och ler lite och är fastbunden på mammas kropp med grönt band. Och då tänker jag, att om ett år är det jag som går med ett barn tejpat nära sådär.

Ytan under naveln är stenhård. Jag är rädd att det redan börjar synas. Internet berättar för mig att jag är i vecka 9. Jag går flera varv i lägenheten och letar efter det enda måttbandet. Det var framme för nån vecka sen. Nu är det long gone. Det är inte ens där det borde vara. Så jag kan inte mäta mig. Jag drar ner kjolen och upp blusen och jag putar inför Babie och frågar om det syns. Han vågar inte svara. Det är smart.

I alla fall kan jag inte äta längre. Det började som en liten avsmak inför viss mat. För att sedan escalera till att omfatta nästan allt. Vi var på willys igår och jag såg pastahyllan och höll på att spy rakt ut. Sedan ville jag kräkas hela kvällen. Jag äter som en mus på luncherna och det har aldrig hänt förut. Absolut inte äta ute och betala 70 spänn för att peta i något fruktansvärt vegetariskt alternativ. Jag vill spy bara jag tänker på pasta, bröd, flingor, ägg, allt vegetariskt i pappkartong du hittar i frysdisken, köttfärssås, ris, couscous och så vidare.

Men jag har jättecravings efter kött. Jag sitter i soffan och beskriver ingående för Babie hur jag vill ha en stor stor biff (för jag kan inte vad kött heter) och hur jag skär den med tandad grillkniv och devorerar den utan potatis, sås eller grönsaker. Jag har inte ätit kött på tio år.

Det jag kan äta och vill äta är frukt, främst peaches, och chips. Det kan jag äta besinningslöst. Det kommer att hålla mig vid liv ett par månader.

Bebis. Jag är så ledsen, men det här är så ogreppbart. Jag fattar inte alls. Jag surfar på gravid.se och allt möjligt och jag läser och läser. Jag vill inte läsa. Jag vill inte bli för förstoppad. Jag hittar ett ultraljud som man kan köpa och ha hemma, en liten plast som man sätter på magen och så kan man lyssna på barnets rörelser och hjärtslag i lurar. Bara 400 spänn! "400 spänn!" tänker jag och försöker i min barnkåthet få det till inte alls så mycket pengar. Säkert väl värda pengar. Man kommer ju att sitta och lyssna på bebb varenda kväll. Varenda kväll! Ja, jo. Nä. "Kan användas redan från vecka 12" står det lismande i produktbeskrivningen. Men för f... Ständigt denna förbannade, heliga, söndertjatade, jävla vecka tolv! Hallå? Är det en bebbe i magen eller kommer den också att komma dit VECKA 12?! Jag tror att Babie är lite mer verklighetsanknuten än jag är. Han verkar glad och förväntansfull. Jag pratar med Bästis och hon är helt inne. Jag är helt ...off.

Jag ska på konsert ikväll. Om man handlar i baren och ber om någon alkoholfritt, så får man en jätte frukt- och is- smoothiegrogg i ett fyrakilos os-pokalskristallglas. Som lyser i neon. Och så säger alla "wa-a-o-o-uw, vad är det där för nåt?" Och då får man rycka lite fårigt på axlarna, försiktigt, för man måste hålla den här enorma vätskekäglan med båda händerna, och säga "aaaa, jag vet inte..." Och så står man där. Öl-Iggy med den här jätte färg- och neonexplosionen i famnen, för man måste hålla den med båda händerna, och bara lyser att något är förbannat fel. Att den där grejen inte alls, på något plan, kan likställas med en öl, och att öl-iggy under inga omständigheter hade inhandlat en sådan om inte saker och ting hade varit ...annorlunda.

Jag har stickat en tröja till mitt ofödda barn. Jag har stickat en tröja, vars enda tecken på existens är ett plus på ett fotat gravtest. Jag vet inte hur absurt det är. Jag vet inte om det är absurt. Jag vet inte om jag kommer att klippa den där varsamt hantverkade tröjan i bitar om jag en dag börjar blöda och det inte blir något barn.

Var det för att göra det mer verkligt? Där satt jag med tröjan i händerna och höll den under armarna precis som man håller ett litet barn. Det var bara barnet i den som saknades. Barnet som kan finnas. Som kan komma att komma. Om åtta månader eller så. Nästa år.

...sen ingenting. Efter de första dagarnas "jag fattar ingenting" följer en viss mjölkighet. En blaséhet om du så vill. När nyhetens ofattbara behag lagt sig och man pawar sig över hela kroppen för att få en reaktion. Ingen reaktion. Ingen mage. Bara tjock, vanlig mage. Inget spark i den. Jag googlar efter när jag kan få räkna med lite spark. Vecka 18. VECKA 18?!!! Och här försöker jag överleva till vecka tolv när risken för missfall slutar att vara lika  överhängande. 15 procents risk nu. 2 efter vecka 13. Så har jag goda vänner som fått det både en och två gånger. Jag kan inte tänka mig, så fruktansvärt hemskt. Sen vet jag en tjej som fick det ännu senare. Femte månaden. Vad i helvete? Jag vill ju bara ha ett barn.

Så laddar jag in bilden jag tog på datorn. Bilden på mitt andra graviditetstest som jag tog ett par dagar efter det första, när det stod klart att sjukvården inte ville ta i oss med tång innan säkert den där jävla vecka 12. Jag ville fota mitt första, men tänkte att det kanske var konstigt på nåt sätt. Jag satte på Ramonesantologin istället, skiva ett, och funderade på livet. Men så tog jag ett till. För att det var för svårt och greppa. Och plusset bara log mot mig med sitt bredaste solskensleende.

Man får inte ens poppa i sig en ibumetin om huvet känner för det. Man får nästan inte poppa i sig nåt, från apoteket. Men annars, inget alls. Jag sitter med babie i soffan och jag försöker med olika kommentarer ibland. Kallar honom "pappa". Konstaterar att han snart kommer sitta där i soffhörnet med ett rödtufsigt barn på armen. Jag säger att vi kanske kan köpa en sån därn gallergrindssäng av hans syster. Och kläder. Att vi måste ut och köpa kläder. Och att jag ska virka till det. Barnet. Jag ska virka och sticka hela vintern. Det vill inte babie. Han kan inte, och han vill inte. Han säger att garnet skulle flyga över hela vardagsrummet.

Men annars händer inget. Jag börjar känna en bultande lojhet över hösten som så tydligt mer känns än syns. Det är ju synd. Jag som borde njuta.

Idag hugger det till i magen. Det hugger till så att jag tror att jag ska dö. Det har det gjort innan. Men inte på samma sätt. Inte på samma ihållande, kvarvarande sätt. Jag är på väg ut från toaletten och jag får stanna i dörröppningen och jag trycker en hand hårt mot magen och stödjer på den andra mot ett skåp. Jag kvider så att babie hör och han kommer och frågar vad det är och jag känner mig rädd. Riktigt rädd. Han hjälper mig så att jag kommer till sängen och sen ligger vi brevid varann tills jag vågar stiga upp.

I övrigt känner jag inget alls av det här. Det märks inte alls. Härom kvällen när jag ska sova tänker jag att det känns som att vi går och väntar på ett barn som ska komma. Ett barn som kanske fötts i Kina och som vi ska adoptera och nu är det massa pappersexercis innan barnet får komma till oss. Eller som om barnet är ihopblandat i en burk och så ska det stå där och jäsa till sig, och om nio månader är det färdigt, och då får det komma till oss. Eller som om det tillverkas på fabrik. Eller att postgången är dålig. Eller att babie bär på barnet.

Fattar ni? För jag fattar inte det här. Skulle det vara något i mig? Jag som bara går och är och har det som vanligt. Och sen visst vaknar jag och skriker av knivhugg i magen om nätterna och brösten är alldeles alldeles konstiga som jag aldrig sett dem innan, men barn? I mig? Va?