22 september.
Ytan under naveln är stenhård. Jag är rädd att det redan börjar synas. Internet berättar för mig att jag är i vecka 9. Jag går flera varv i lägenheten och letar efter det enda måttbandet. Det var framme för nån vecka sen. Nu är det long gone. Det är inte ens där det borde vara. Så jag kan inte mäta mig. Jag drar ner kjolen och upp blusen och jag putar inför Babie och frågar om det syns. Han vågar inte svara. Det är smart.
I alla fall kan jag inte äta längre. Det började som en liten avsmak inför viss mat. För att sedan escalera till att omfatta nästan allt. Vi var på willys igår och jag såg pastahyllan och höll på att spy rakt ut. Sedan ville jag kräkas hela kvällen. Jag äter som en mus på luncherna och det har aldrig hänt förut. Absolut inte äta ute och betala 70 spänn för att peta i något fruktansvärt vegetariskt alternativ. Jag vill spy bara jag tänker på pasta, bröd, flingor, ägg, allt vegetariskt i pappkartong du hittar i frysdisken, köttfärssås, ris, couscous och så vidare.
Men jag har jättecravings efter kött. Jag sitter i soffan och beskriver ingående för Babie hur jag vill ha en stor stor biff (för jag kan inte vad kött heter) och hur jag skär den med tandad grillkniv och devorerar den utan potatis, sås eller grönsaker. Jag har inte ätit kött på tio år.
Det jag kan äta och vill äta är frukt, främst peaches, och chips. Det kan jag äta besinningslöst. Det kommer att hålla mig vid liv ett par månader.
