Femte september.
Jag har stickat en tröja till mitt ofödda barn. Jag har stickat en tröja, vars enda tecken på existens är ett plus på ett fotat gravtest. Jag vet inte hur absurt det är. Jag vet inte om det är absurt. Jag vet inte om jag kommer att klippa den där varsamt hantverkade tröjan i bitar om jag en dag börjar blöda och det inte blir något barn.
Var det för att göra det mer verkligt? Där satt jag med tröjan i händerna och höll den under armarna precis som man håller ett litet barn. Det var bara barnet i den som saknades. Barnet som kan finnas. Som kan komma att komma. Om åtta månader eller så. Nästa år.
Kommentarer
Trackback
