Första september.
Idag hugger det till i magen. Det hugger till så att jag tror att jag ska dö. Det har det gjort innan. Men inte på samma sätt. Inte på samma ihållande, kvarvarande sätt. Jag är på väg ut från toaletten och jag får stanna i dörröppningen och jag trycker en hand hårt mot magen och stödjer på den andra mot ett skåp. Jag kvider så att babie hör och han kommer och frågar vad det är och jag känner mig rädd. Riktigt rädd. Han hjälper mig så att jag kommer till sängen och sen ligger vi brevid varann tills jag vågar stiga upp.
I övrigt känner jag inget alls av det här. Det märks inte alls. Härom kvällen när jag ska sova tänker jag att det känns som att vi går och väntar på ett barn som ska komma. Ett barn som kanske fötts i Kina och som vi ska adoptera och nu är det massa pappersexercis innan barnet får komma till oss. Eller som om barnet är ihopblandat i en burk och så ska det stå där och jäsa till sig, och om nio månader är det färdigt, och då får det komma till oss. Eller som om det tillverkas på fabrik. Eller att postgången är dålig. Eller att babie bär på barnet.
Fattar ni? För jag fattar inte det här. Skulle det vara något i mig? Jag som bara går och är och har det som vanligt. Och sen visst vaknar jag och skriker av knivhugg i magen om nätterna och brösten är alldeles alldeles konstiga som jag aldrig sett dem innan, men barn? I mig? Va?
