Jävla tolfte april.
Bob, när tänker du komma ut?
Sedan den här bloggtjejen fått sitt barn har väntan blivit än mer outhärdlig. Idag har hon bloggat massor om bebisen och förlossningen och allt är bara lycka lycka lycka. Själv har jag kommit upp på en kompis blogg. Hon och två fantastiska vänner till var här och hälsade på mig i helgen. Hon bad mig godkänna bilderna hon ville lägga upp. Jag sa att allt var okej. När jag kollar i bloggen idag visar det sig att jag är gravt överviktig. Jag är blek, ful, närsynt med dubbelhaka. På bild efter bild sitter jag och bresar och glor och ser ut som skit med den här absurda fläskkulan gärna exponerad. Jag behöver föda det här barnet. Och gå ner tusen kilo i vikt.
Det är inte alls så mycket längtan efter barn längre. Det är längtan efter befrielse från the pain of living. Det handlar inte alls om att bära ett litet rödhårigt barn på axeln, att lukta honom i håret och ha små enväga samtal. Att lära sig byta blöjor eller prövande amma honom eller gå en promenad med barnvagnen i parken.
Frankly, I don't give a scheit, dear. De här tafatta sparkarna i magen har sedan länge spelat ut sin roll. Det här som var gulligt och sött har för tusen dagar sedan slutat att imponera.
Det primära för mig nu är att kunna andas. Att kunna sova en natts god sömn. Att kunna vara lite sen till bussen och löpa ifatt den. Att inte ha ångest för att goda vänner ska komma och hälsa på för att man är rädd att man inte kommer kunna orka vara med dem.
Jag är så in i helvetes förbannat jävla skittrött på det här.
