Bring your own bottle

Vi ska ha en smärre babyboom i bekantskapskretsen under mitten av 2010. Det gör mig helt fantastiskt glad. Jätteroligt att det är vi tre par som tied the knot 2008 också som nu slår till på unison utökning. :)

Den här helgen är jag jättegravid. Efter att ha varit i Stockholm förra helgen och hälsat på släkt och vänner var jag jättetrött hela veckan. Alldeles slut. Men så har jag jätteroligt på jobbet. Och med bara två månader kvar innan jag lämnar mitt vik där är det massor att göra. Och det är skitkul att göra det! Så jag har öst på. I 190. Jobbat över nästan varje dag. Det var inget bra, det kände jag. Kom hem vid sex på kvällarna och så äta lite innan jag fick bädda ner mig tre timmar senare. Så jag blev sjuk. Det slår aldrig fel. När tempot är sådär högt i flera dagar vet jag att det är det som händer. För att jag inte lyssnar på när kroppen skriker på mig att stanna. Så då blir den sjuk. För då måste jag stanna.

Shut the fuck upp, kroppen, tänker jag. Och fortsätter.

Så när jag nu överlevde fram till helgen var jag överlycklig. Överlycklig för den totalt tomma obokade. Jag gjorde ingenting igår. Jag bara sov. Läste bok. Jo, jag tog en liten promenad. Jag har snickarebyxor som jag ärvt i tredje eller fjärde led. Man ser så jävla gravid ut i snickarbyxor! Men jag fyller ut dem. Men man ser så jävla gravid ut! Som en gravid byggare bob. Gôtt. I går på kvällen satt jag bara hemma helt själv när Kent drack öl. Jag åt stora bitar kladdkaka. Sen gick jag och la mig vid tio. Lite sent, tyckte jag.

Nu hörrö, Baby d, så spelar jag Sixx a.m. för dig så nu får du gärna sparka takten lite så att jag känner av ditt gillande..

Fat and black är det nya. Fat and happy är long gone. Nu är det bara fat and black som gäller. Så frågar kollegor och vänner "hur går det?" och jag svarar skälmskt "Jorå, fat and black".

Magen är tjock. På jobbet har vi jätte helfigursspeglar vid klädhängarna. I måndags hade jag gjort mig fin i rosa-lila stormönstrad tunika som jag köpte en gång när jag skulle åka på finlandskryss och var så långt från graviditet som man bara kan vara. Den satt jättefint på mig. Man fick jättepattar och den svallade fint kring höften. Nu kan jag ha den för att den är stor och svallig. Eller, jag kan ju inte ha den längre, det är det jag ska komma fram till.

Så jag ska på toan på jobbet och svänger runt hörnet och där är hon i helfigur i helfigursspegeln. Bara en blobb. En alldeles jätteblobb! Ett smärre hus som är ute och går i stormönstrat. Ett kreatur som är lika bred som hög och det är alldeles, alldeles fruktansvärt.

Så nu blir pullovrarna mina bästa vänner. De tajta, svarta. Inget mer stort. Inget mer färgglatt. Bara svart, avskalat, avsmalnande.

Till på köpet gick jag till frisören och sa "ös på". Frisören klippte en liten liten nästintill skallig frisyr och saxade långt ner i svålen. Jag har haft nåt liknande innan. Men det var innan min kropp antog formen av mumintroll.

Så nu ser jag ut som en kalkon. En sån där äcklig en som de dödar och äter på tackardagen i usa. Med en stor fet övergödd svällande kropp toppad med ett litet litet stackars knopphuvud som liksom sticker upp ovanpå allt. Som ett litet ...olla. Ett orange.

 
Carro ute och gå på gatan och mitt körkortsfoto. Va? Jorå, jag har ett horn i pannan. Det har jag haft länge. Det är liksom min thang.

Idag kickar du på mina revben. Du verkar vilja ...kicka sönder dem. Vad i helvete? Till slut drog jag upp tröjan och frågade vad du höll på med. Jag gav många bra tips på riktningar som du kunde sparka i istället. Åt höger. Eller åt vänster. Men inte upp! Det gör ju fan ont. Då la du av. Det brukar du göra när man lyfter på tröjan. Eller pratar med dig. Eller om jag tar mig på magen. Eller pokar. Som att du blir väldigt uppmärksam på att något händer så att du liksom kommer av dig.

I övrigt såg den här babyticker-räknaren ut såhär idag när jag gick in på bloggen. Åter igen; Vad i helvete?

Vi var på fest igår. Det är bra för dig att gå på fest. Det är bra för dig att höra glada människors röster, att bli klappad av människors varma händer men framför allt att få ta del av en jävla massa bra musik. Speciellt glad blir jag när jag känner dig köra några schyssta moves när vi spelar Kiss.

Det är inte så mycket mer i "Ett barn blir till", toaboken, efter femte månaden. Jag slår i den idag för att kolla om det finns någon bild på ditt boende, för jag har en känsla av att du har det rätt så trångt. Men efter där att alla grejer är på plats och ögonen ser ut som ögon och handen som hand så blir den rätt fattig. Det finns några knölbilder. En i femte månaden, en i åttonde. Så jag får titta på dem och göra ett överslag. Summa summarum: Du har det rätt så trångt.

I alla fall bläddrar jag bakåt i boken och tittar på de sidorna där vi redan har varit. Vi är ju på sluttampen, uppenbarligen. Skitskralt med bilder och få sidor innan det avgörande kapitlet "Förlossningen". Och så inser jag att allt det där som är med innan, det är ju förbi. Det som verkade konstigt och spännande, it's been done. Och så hittar jag den här fantastiska bilden, och inser att jag helt och hållet missat vissa grejer. Jag hade en idé om att det var sådär det skulle vara. Jamen, det är ju så på bilderna i boken! Jag skulle stå i rosa hängslebyxor och vara alldeles uppfylld och lyrisk och bara pawa min egen mage. Jag skulle känna dig röra sig och jag skulle skratta helt oförställt upp mot himlen i moderlig lycka. Jag skulle hänga tvätt där på linan vid björken och det skulle vara prunknande vår och jag skulle ha mina vårloafers och allting skulle ju bara vara så fint.



Det har jag missat. Det där har jag inte gjort. Det har inte hänt. Du har sparkat på en regelbunden basis sedan i julas men det där, det där, har jag inte gjort. Jag känner mig lite snuvad. Nu har de ju gjort en helt seriös bok och sagt att si och så händer så och så den här veckan. Och sen är det bara helt osant! Och inte fick jag någonsin köra den där posen! (Bilden är med i kapitlet "Mitt i graviditeten" och det är ju vi way förbi.) Jävligt snopet. Jävligt besviken! Fy-fy, hamburger-lars!

Det här är en surrealistisk bild som jag tog på mig själv idag. Straight hemkommen från kontoret. Surrealistisk inte på grund av motivets form utan på det suddiga blurr som den här bilden blev. Jag har en kvinna på kontoret som tittade forskande på mig från det att Kents lilla spermie planlöst simmade uppåt i min livmoder som idag bara skrattar helt torrt när hon ser mig.
"Men du skulle inte ha barn förräns i april?" säger hon trevligt idag.
"I maj" rättar jag trumpet.



Jag kanske är extremt stor, vad vet jag. Jag vet att jag har en jävla kula där magen brukade sitta. Skitsamma. Jag kanske blir SKIT-stor. Men den är rätt fin nu. Lagom. Synlig. Inte fläskig. Och jag är glad att jag själv är synlig. Inte fläskig. I övrigt ser jag ut som mig själv. Jag har inte gått upp tusen omotiverade kilo på andra ställen. Så säger folk helt lystet "Men nu kan du ju verkligen äta precis vad du vill" och jag tycker det är så otroligt ogenomtänkt och konstigt att säga så. Jag väger knappt tio kilo mer än jag brukar. Jag är tung och fet. Det är tungt att resa sig. Att gå. Jag flåsar i trappor. Jag måste ha en attrapp av kuddar för att inte sjunka för långt ner i soffan och aldrig komma upp igen.  Tror någon att jag skulle vilja slafsa på som aldrig förr? Tror någon att jag skulle vilja väga ett kilo mer än jag nödvändigtvis måste? Det finns inte på den här kartan.

Okej, jag har kommit på en favoritgraviditetsattiralj. Jag köpte dem i förra veckan och vi föll vansinnigt i kära med varandra. Visserligen håller jag mina fatpants mycket nära mitt hjärta. Men frånsett dem har inte luftiga trosskydd, koksaltslösningsnässprej, apotekets hardcore-fetkräm och gigantic enormous behåar riktigt vunnit min gunst. Men strumpebrallorna! Mama. Strumpebrallorna!

Jag börjar få ont i magen när jag har kjol och strumpbyxor på mig. Det beror inte på kjolen i storlek 44. Det beror på strumpbyxorna som är samma strumpbyxor som jag hade innan jag blev på smällen. När jag har dem som man har dem gör det ont och magen blir helt ful. Det blir en stor horisontell avspärrningsgräns mitt på magen. Snygga rundmagen blir en ful. Tvådelad. Stjärt. Och så gör det ont. Så då kavlar jag ner strumpebrallorna så att de sitter under magen. Så att den får svälla ut i full frihet. Då känns det askavigt och så kavar brallorna ner sig. När man har går en runda på kontoret sätter sig strumpebrallorna på knäna. Man måste försöka dra tag i dem och kava upp dem.

Så då går jag på hm och innan jag går hem tänker jag att kanske kan man titta om det inte finns några strumpebrallor for pregnant women på hms i övrigt astråkiga, fucking beigegrå, fuliful porrkort jeanskjols mamaavdelning. Jag lovar. Den är hämskare än herravdelningen. Den är så tråkig att ögongloberna liksom rullar bakåt in i huvet.

Och vad hittar jag där! I en plastback! We are soooo in love. Istället för som vanliga strumpbyxor ha en söm fram och en söm bak har fat-mama-pants-strumpebyxorna en söm där bak och TVÅ där fram. Mellan de två där fram är det isytt en fashionabel kil i stumpebyxtyg. Och som dessa brallor riktigt smeker om magen! Vi är alldeles lost i varandra. Jag har använt mina varenda dag den här veckan typ. (Det är lite äckligt, men lite mindre äckligt för jag har skrivit fel hela anteckningen, det är inte strumpebyxor, det är strumpebyxor utan fot, leggings i strumpebyxtyg, så då blir det lite mindre äckligt.) Man kan dra upp dem upp i himlen och över huvudet och man kan gona in sig i dem och they are fantastic och man kan ha dem på sig och magen är rund och fat och fin och alldeles, alldeles NÖJD.

På communityna verkar folk tycka att sjätte månaden är en höjdare. Där väller det över av äckeläckliga jättemagar och folk skriker glada tillrop till varandra. "Nu är det snart dags!" "Bara upploppet kvar!" Själv upplever jag den största apatin sedan mannaminne. Det är nästan så jag blir lite kräkig när jag råkar säga nåt om barnet för Kent. "Sen när han kommer då gör vi si och så..." och så svarar Kent och sen sitter vi där. Den här bägaren med samtalsämnen om bebis är för länge sedan tömd. Det finns inget mer att säga. Vi vet ju ingenting. Och alla krämper och undringar man kan stöta på viftas slött bort. "Jaha, idag har jag ont här och här, undrar vad det kan bero på skitsamma." Men i det stora hela är jag mycket apatisk nu. Jag är uttråkad in till dödens gräns. Idag lägger jag mig på vardagsrumsgolvet när jag kommer hem från jobbet och så lyssnar jag på DADs Monster's philosophy och försöker komma på någon insikt. Baby paddlar i magen. Jag ligger på rygg och det är skönt att sträcka ut och så viftar han runt och så tänker jag på den här lastbilen som är mitt liv. Och sen känner jag men för fan, här ligger jag i denna apati, och så håller jag på och söker i ett helt liv för att bara inte finna nåt och nu ska jag söka asyl i detta nya barn som får växa upp, sökande, som ska försöka hitta någon mening med sitt och sen bara puttar man allt vidare. På nästa generation. Stackars folk. Stackars mig. Jag måste hitta på nåt roligt snart.