24e februari.
Fat and black är det nya. Fat and happy är long gone. Nu är det bara fat and black som gäller. Så frågar kollegor och vänner "hur går det?" och jag svarar skälmskt "Jorå, fat and black".
Magen är tjock. På jobbet har vi jätte helfigursspeglar vid klädhängarna. I måndags hade jag gjort mig fin i rosa-lila stormönstrad tunika som jag köpte en gång när jag skulle åka på finlandskryss och var så långt från graviditet som man bara kan vara. Den satt jättefint på mig. Man fick jättepattar och den svallade fint kring höften. Nu kan jag ha den för att den är stor och svallig. Eller, jag kan ju inte ha den längre, det är det jag ska komma fram till.
Så jag ska på toan på jobbet och svänger runt hörnet och där är hon i helfigur i helfigursspegeln. Bara en blobb. En alldeles jätteblobb! Ett smärre hus som är ute och går i stormönstrat. Ett kreatur som är lika bred som hög och det är alldeles, alldeles fruktansvärt.
Så nu blir pullovrarna mina bästa vänner. De tajta, svarta. Inget mer stort. Inget mer färgglatt. Bara svart, avskalat, avsmalnande.
Till på köpet gick jag till frisören och sa "ös på". Frisören klippte en liten liten nästintill skallig frisyr och saxade långt ner i svålen. Jag har haft nåt liknande innan. Men det var innan min kropp antog formen av mumintroll.
Så nu ser jag ut som en kalkon. En sån där äcklig en som de dödar och äter på tackardagen i usa. Med en stor fet övergödd svällande kropp toppad med ett litet litet stackars knopphuvud som liksom sticker upp ovanpå allt. Som ett litet ...olla. Ett orange.
Carro ute och gå på gatan och mitt körkortsfoto. Va? Jorå, jag har ett horn i pannan. Det har jag haft länge. Det är liksom min thang.
Kan inte annat än skratta. Du är för go! Kram
