Tredje februari.
På communityna verkar folk tycka att sjätte månaden är en höjdare. Där väller det över av äckeläckliga jättemagar och folk skriker glada tillrop till varandra. "Nu är det snart dags!" "Bara upploppet kvar!" Själv upplever jag den största apatin sedan mannaminne. Det är nästan så jag blir lite kräkig när jag råkar säga nåt om barnet för Kent. "Sen när han kommer då gör vi si och så..." och så svarar Kent och sen sitter vi där. Den här bägaren med samtalsämnen om bebis är för länge sedan tömd. Det finns inget mer att säga. Vi vet ju ingenting. Och alla krämper och undringar man kan stöta på viftas slött bort. "Jaha, idag har jag ont här och här, undrar vad det kan bero på skitsamma." Men i det stora hela är jag mycket apatisk nu. Jag är uttråkad in till dödens gräns. Idag lägger jag mig på vardagsrumsgolvet när jag kommer hem från jobbet och så lyssnar jag på DADs Monster's philosophy och försöker komma på någon insikt. Baby paddlar i magen. Jag ligger på rygg och det är skönt att sträcka ut och så viftar han runt och så tänker jag på den här lastbilen som är mitt liv. Och sen känner jag men för fan, här ligger jag i denna apati, och så håller jag på och söker i ett helt liv för att bara inte finna nåt och nu ska jag söka asyl i detta nya barn som får växa upp, sökande, som ska försöka hitta någon mening med sitt och sen bara puttar man allt vidare. På nästa generation. Stackars folk. Stackars mig. Jag måste hitta på nåt roligt snart.
