Åttonde februari.
Det här är en surrealistisk bild som jag tog på mig själv idag. Straight hemkommen från kontoret. Surrealistisk inte på grund av motivets form utan på det suddiga blurr som den här bilden blev. Jag har en kvinna på kontoret som tittade forskande på mig från det att Kents lilla spermie planlöst simmade uppåt i min livmoder som idag bara skrattar helt torrt när hon ser mig.
"Men du skulle inte ha barn förräns i april?" säger hon trevligt idag.
"I maj" rättar jag trumpet. 
Jag kanske är extremt stor, vad vet jag. Jag vet att jag har en jävla kula där magen brukade sitta. Skitsamma. Jag kanske blir SKIT-stor. Men den är rätt fin nu. Lagom. Synlig. Inte fläskig. Och jag är glad att jag själv är synlig. Inte fläskig. I övrigt ser jag ut som mig själv. Jag har inte gått upp tusen omotiverade kilo på andra ställen. Så säger folk helt lystet "Men nu kan du ju verkligen äta precis vad du vill" och jag tycker det är så otroligt ogenomtänkt och konstigt att säga så. Jag väger knappt tio kilo mer än jag brukar. Jag är tung och fet. Det är tungt att resa sig. Att gå. Jag flåsar i trappor. Jag måste ha en attrapp av kuddar för att inte sjunka för långt ner i soffan och aldrig komma upp igen. Tror någon att jag skulle vilja slafsa på som aldrig förr? Tror någon att jag skulle vilja väga ett kilo mer än jag nödvändigtvis måste? Det finns inte på den här kartan.
Fina magen! Kram
