Bring your own bottle

Jag har sträckt fittan. Joho, det kunde man visst det! Bevisligen. Det funkar om man är tjock. Och så har man svårt och andas. Och då ligger man mycket ner. Och sen när man ska sätta sig upp så är man van att ...sätta sig upp. Men nu är man liksom tung. Fet. Man har en jävla överkroppshydda. Och de här fattiga små magmusklerna som man hade på magen, de är liksom spridda vind för våg nu. De har inte så mycket fäste. Stadga. Pondus. Så då ligger man i soffan och man vill resa sig. (Man har inte lärt sig än att det korrekta fetfulsättet är att rulla över på sidan och så - sidledes - sätta sig upp.) Så man gör som man alltid gör. Man sätter sig upp! Men man är tjock och fet och ful. Det går inte så bra som det brukar. Det går, men det kräver liksom mer. De här magmusklerna som jag nämnde liksom famlar i mörkret, man svettas och flåsar och det pärlar sig lite i pannan. Men upp kommer man! Självklart kommer man upp. Det sista som dör är hoppet. Men något av det första som dör är de här stackars extrainhoppade praomusklerna som man inte alls vetat att de funnits innan nu och som innan nu aldrig någonsin behövt göra absoult någonting alls. De som de egentliga (ja, de här famlande) magmusklerna delegerat sina livsuppgifter till. De här grannmusklerna som i hela livet bott på våningen under. Så det går inte så bra, för de här, tidigare innan detta ovetande musklerna att ta över. De visste liksom inte själva att de kunde göra nåt. De visste inte ens själva att de fanns! Och nu när de helt plötsligt ska dra upp en stånkande potatissäckstorso blir de alldeles till sig. Skiträdda. Egentligen gör de ett rätt bra jobb. De sköter sig galant. De kan trots sin ovana och frånvaro av arbetslivserfarenhet fullfölja uppdraget. De får upp tjockis i sittande ställning.

Men sen efteråt blir de loja. Lama. De har aldrig jobbat så mycket innan. De är inte vana. De får oooont. Och det är då jag säger att jag sträckt fittan. Ja, inte fitt-i-fittan, men det känns liksom så, de här musklerna som jag-inte-visste-fanns som liksom strålar ner mot fittan. Där mellan de här schyssta magmusklerna och ....ja.... Skitsamma.

Bebis, du är trettio centimeter lång. Fattar du det? Eller, vet du det? Jag går in på sådana där se-utvecklingen-i-magen-vecka-för-vecka-sidor, oftast på måndagar. För då är det ny vecka. Du avlades en söndag. Och så sa barnmorskan att growingpeople.se var en bra sida, den var mest tillförlitlig. Och idag stod där att du var trettiotre centimeter. 33! Jag kan inte ens rita det på ett papper! Jag fick ta ett gammalt C3-kuvert på jobbet och dra ett snett streck! Du är fucking enorm! Inte konstigt att jag inte kan känna av dig på samma sätt längre. Inte som i början, när du var som en liten frukostkorv som kurade ner dig längst längst ner till höger i magen. När jag kunde lägga mig på mage eller ställa mig mot en vägg och känna att där, där var du. Nu kan jag inte känna dig längre, för att du är så enorm. Du är liksom överallt. Du sparkar och svamlar och fäktar och paddlar. Bedårande.

Jag håller på att försvinna från den här jordens yta.

Jag känner det idag.

Det som en gång var jag, håller på och packar ihop för att åka iväg.

Jag åker själv bussen ner till stan och jag är vid gott mod. Skönt att tänka en tanke och fullfölja tanken. Bara att ta på sig mössan och gå. Så när jag kliver av är det någon som ropar på mig. Jag förstår att det är till mig, för personen kallar "gravida kvinna", eller nåt sånt. Det är en tjej till en av Kents polare. En ung snygg häftig tjej.

Så vi slår följe ett slag och vi har inte setts på så himla länge. Hon ska jobba och jag ska gå på stan. Och hon är så snygg och fräsch och vi har inte setts på så länge och jag bara knäcks under insikten om vad fan det är som jag själv håller på med?

Jag har korvig svart dunjacka som precis gått att stänga. Jag har korviga svarta kängor. Jag har fortfarande min brors trettio år gamla toppluva med råtthål som är vit och blårandig och som brorsan hade när han typ var två. Och Kents gamla tumvantar i åttiotalsmörkblå modell större. Noll smink. Fråga mig inte hur det här brandgula tufshåret ser ut under den där jävla mössan.

Och så frågar jag om de varit ute dagen innan och självklart har det varit ute dagen innan. Hon, som är häftig och snygg. Självklart har hon varit ute. Träffat folk, lyssnat på schysst musik, druckit några öl.

Sen blir jag helt knäckt. När jag pronerar (det är visst nåt gångfel där man går med fötterna vinklade utåt och alltså hasar sig fram bra fram på insidan av foten) in på hm är jag helt knäckt. Jag lufsar omkring inne bland klädställningarna och tittar på sånt som jag inte kan ha på mig och jag bara "Vad FAN är det som jag håller på med?"

När var jag senast snygg och häftig? När träffade jag senast lite folk, satt ute, drack en öl?
Och likadant: Hur många lördagar har jag spenderat småflåsande nedsjunken avslagen utslagen frånstötande i det vänstra hörnet på soffan det senaste halvåret?

Oh. My. God.

Så går jag här och masar mig och klagar över nio månader och ont att gå och svårt att andas och tjock mage och
fyra månader kvar och jag... Alltså, argh!
Vad är det jag väntar på? Vad är det jag håller på med?

Jag kunde ju också vara en snygg och häftig tjej som var ute fredag lördag och träffade folk, lyssnade på bra musik och drack en öl! Jag gjorde det faktiskt en hel del. Massor!
Och se på mig nu! Som nåt jävla tick-tackur som går och räknar ner till evigheters evighet. Jag har blivit som en kristen som går och väntar på att dö för att få det bättre på den andra sidan. Vad i helvete?!!

Så här kan vi ju inte ha det! Det får ju inte vara såhär! Man kan ju inte gå runt och lägga ner precis allt man hade som var något av ett liv bara för drömma sig ett halvår framåt i tiden och gräva ner sig i något som ska komma. Något som man alls inte vet hur det kommer bli. Alls.

En vän reagerade på när vi berättade om vår väntade tillökning genom att skaka våra händer och säga "Det var trevligt att lära känna er". Och Kent och jag stod och sa "nej nej nej nej nej, inget kommer ändras, allt ska vara detsamma..."

Men se på oss nu! Fetmumriken med krämpor här och där och ingen framåtanda alls. Och hennes stackars äkta
kaka som får sitta brevid. Oh. My. God.

Vissa perioder blir det helt tråkigt med det här. All den här ...väntan. Nu har jag tänkt på alla grejer med att få barn, känns det som. Det känns som om jag belyst alla frågeställningar som finns. Undrat alla undringar. Planerat alla planer. Tänkt alla tankar. Så till slut vill man liksom bara ...ha. Det är inte nu som i början när man kunde ta upp ungefär vad som helst i barnets kommande liv och filosofera över det och det bara pirrade i hela kroppen. Det är ju gjort. Nu. Nu har vi ju pratat om hur barnet kommer se ut och vad barnet kommer ha för intressen och vad barnet kommer att jobba med. Vi har spekulerat oss helt krazy kring det här barnet. Och ännu har vi inte träffat honom. Vi kommunicerar via spridda smekningar på magen och ibland, kanske, sparkar han förstrött tillbaka. Jag har läst "Ett barn blir till" och det här skittråkiga limryggade grejen som vi fått av barnmorskecentralen som typ bara heter "barn" och som försöker ta upp allt det här kring att få barn. Nej, okej, jag har inte läst den. Men den ligger på toaletten.
Och jag har fått mina slängar av graviditetskrämpor och kollat upp dem och inte dött av dem och accepterat dem. Men i övrigt så är det inte så roligt nu. Jag börjar bli tjock. Så tjock så att jag är en fet fet stoppad korv när jag ska ner på stan. Men vi har kollat på magen och jag har tryckt den i ansiktet på kent och vi tar på den ibland och den är där och den mår. Och såhär kunde vi ju haft det för alltid. Men man vill ju ...veta. Ha.

Jag börjar likna mig med olika sorters djur och föreslår att jag kunde varit gravid i två veckor eller så, som en sån där dansmus. Eller kanske två månader, som en tax! Det har jag ju haft som plan tidigare, att föda mig en dvärgtax, det hade väl varit fint. Hon hade kunnat komma ut och så hade jag kunnat slicka henne ren över hennes blinda ögon och sen hade vi kunnat kuta nere på hundrastgården tillsammans. Men kanske ska jag vara glad, att jag inte ska köra på i två år, som elefanterna.

"Men hon där då, hon med dom två små, har hon gått där och väntat i skitmånga månader, nästan år, på att få dem?" frågar jag Kent aggressivt och pekar på en kvinna med två små döttrar i dubbelvagn på foodcourten på Nova i lund. Och han menar att det har hon antagligen.

Mer smarta grejer som jag säger är "Jag önskar att jag hade skaffat barn tidigare". För att då "hade jag ju redan haft dem här". Och Kent får vara lite förnumstig och säga att jag fortfarande hade behövt att vänta i n-i-o m-å-n-a-d-e-r på att barnen skulle födas.

Nio månader är en jättelång tid. Eller en jättekort. Jag kanske inte var så hela redo när jag gick in i det här, men det är jag fan nu. Eller, hur ska jag kunna veta det? Bring it on, så kollar vi om det stämmer.

Jag har inte skrivit på ett par dagar. Främst för att jag varit extremt upptagen. Upptagen med att tillbringa tid i hallen. För den har jag tapetserat om. Vi flyttade hit i oktober förra året, och nu var det bara ett rum kvar. Ett rum som jag promtat på skulle tapetseras. Med mönsterpass. Så kom vi på nu i och med det här med DIG och allt, att det kanske var bra om tapeten kom innan du kom. Innan våra liv skulle bli så fulloadade med en massa annat att vi inte ens hade tid att se att hallen var insmord i blåmålad strukturtapet. "Vi måste få det gjort innan februari" sa jag. För innan dess tänkte jag mig vara så pass kompatibel att jag faktiskt skulle kunna klättra på stegar och krypa på golv och allt det där. Och så nu har det varit jul och är lite ledigt och vad passade bättre?
Men tungt var det. Inte tungt. Men tröttande. Jag vet inte hur mycket du spelade in i det. Jag vet inte hur mycket kulan där du bor väger, den som fått mitt midjemått att öka med tio centimeter. Men det kan inte vara så jäkla mycket. 6-7 kilo? Dagarna efter jul vägde jag mig hemma hos min mamma, och då hade jag gått upp kanske 4-5 kilo, allt som allt. Och då var det ju också mitt i värsta julätarhetsen!
Men tröttare än vanligt, tror jag säkert att det gjorde mig. Jag kunde hålla på ett par timmar i rad men fick sen gå och sätta mig och titta en stund. Även om vissa saker gått över all förväntan. Som att ligga hopkrupen på golvet och millimetermäta.
Men nu är det gjort, dockan. Det är inte så himla fancy här, det är det absolut inte. Men jag hoppas du kommer att trivas. Om inte annat så kommer ju din far och jag älska dig till döds här.