Bring your own bottle

Den här veckan har varit en mardrömsvecka. Första veckan efter nästan-nästan tre veckors ledighet. Ledighet, som avslutades med en veckas helvetestapetsering av hallen. Det finns inte ett gnutta uns av livsgnista kvar i min kropp. Nu mer än någonsin har jag känt av att det liksom inte funkar att vi är två som delar på min kropp. Hallå, det är fan MIN kropp! Min mat, min luft, min vätska! Jag har det för en anledning. För att det håller mig igång. Det funkar inte att det jävlar i helvete ska börja bjudas här nu. Det är ju inte så att det funkar att dricka mer, äta mer eller (god knows it’s needed) andas mer. Det sistnämnda kan man ju bara fetglömma. Nej-nej, för där är det ju tvärtom! Den här uthyrda lokalbiten ligger ju fan och mår på bekostnad av andra, livsuppehållande, grejer och de livsuppehållande grejerna, i det här fallet l-u-n-g-o-r-n-a från snällt dra sig tillbaka och dra NER på sin funktion. De har liksom inte plats att expandera som de är vana vid. Alltså, två syrekrävande personer istället för en, och två stackars jävla lungor som är helt hopknöglade och jobbar på bara en bråkdel av sin vanliga kapacitet. Jag vill fan inte dela! Jag sitter i soffan på kvällarna och jag är fet och tung och jag andas som en blåsbälg, det känns som att jag ska kvävas! Ge hit! Jag mådde bra när det bara var jag-jag-jag. Jag behöver mina 100 procent!

Så jag blir trött. Och när jag är trött börjar tankarna vandra. Till slut blir jag arg. Och så blir jag deprimerad. Jag börjar tänka konstruktiva tankar som ”Jag orkar inte leva mitt liv på det här sättet”, ”Ska det vara så här kan jag inte leva mer” och ”Det finns ingen anledning att leva när man mår såhär jävla dåligt”. När jag sover tio timmar per natt och har ångest i veckor för att åka bort över helgen istället för att ligga hemma i sängen och kanske kanske kunna spara på sig några bitar energi till den efterkommande arbetsveckan.
Påträngande, har tröttheten varit sedan i måndags. Jag har suttit på kontoret med ansiktet platt mot bordsskivan och allvarligt trott att jag inte skulle orka lyfta det igen.

”Bara tre och en halv månad kvar” säger Kent och varför säger han så? Var det så att jag inte VISSTE det? Eller var det så att jag hade ett val? Tre och en halv månad, eller what? Idag gråter jag flera gånger. I stunder är jag helt hysterisk och sedan gråter jag. Jag sover elva timmar i natt och jag vaknar och jag vill bara …dö.

Det kommer inte funka, det inser jag idag. Det är inte värt det här. Det är inte värt att jag ska gråta, skrika, ha ångest och dö ett helt halvt år, för att det ska komma något annat. Det är ju inte så att jag kommer bli piggare SEN.
Så idag vill jag ge upp.
Jag tänker att det kanske inte kommer funka alls. Det är inte värdigt att jag ska lida på det här sättet. Jag tänker, att jag inte klarar av det. Att vi får låta bli att skaffa barn. Jag orkar inte med det. Jag klarar inte av det. Vi får göra en abort, tänker jag. Helt rationellt. Sen kommer jag på att det är för sent att göra abort. Det är jättemycket för sent. Barnet är helt stort i magen. Då tänker jag att de får plocka ut det. Sjukvården borde kunna se hur mycket jag lider och tänka ”Let’s give her a break”. De får plocka ut det. Det är 25 veckor gammalt. Sen får man se hur det går. Det har några procents möjligheter att överleva. Sen ska folk dunka mig i ryggen och säga ”Fan, vad duktigt av dig att du höll ut så länge. Det var verkligen, verkligen imponerande.”