9:e januari.
Vissa perioder blir det helt tråkigt med det här. All den här ...väntan. Nu har jag tänkt på alla grejer med att få barn, känns det som. Det känns som om jag belyst alla frågeställningar som finns. Undrat alla undringar. Planerat alla planer. Tänkt alla tankar. Så till slut vill man liksom bara ...ha. Det är inte nu som i början när man kunde ta upp ungefär vad som helst i barnets kommande liv och filosofera över det och det bara pirrade i hela kroppen. Det är ju gjort. Nu. Nu har vi ju pratat om hur barnet kommer se ut och vad barnet kommer ha för intressen och vad barnet kommer att jobba med. Vi har spekulerat oss helt krazy kring det här barnet. Och ännu har vi inte träffat honom. Vi kommunicerar via spridda smekningar på magen och ibland, kanske, sparkar han förstrött tillbaka. Jag har läst "Ett barn blir till" och det här skittråkiga limryggade grejen som vi fått av barnmorskecentralen som typ bara heter "barn" och som försöker ta upp allt det här kring att få barn. Nej, okej, jag har inte läst den. Men den ligger på toaletten.
Och jag har fått mina slängar av graviditetskrämpor och kollat upp dem och inte dött av dem och accepterat dem. Men i övrigt så är det inte så roligt nu. Jag börjar bli tjock. Så tjock så att jag är en fet fet stoppad korv när jag ska ner på stan. Men vi har kollat på magen och jag har tryckt den i ansiktet på kent och vi tar på den ibland och den är där och den mår. Och såhär kunde vi ju haft det för alltid. Men man vill ju ...veta. Ha.
Jag börjar likna mig med olika sorters djur och föreslår att jag kunde varit gravid i två veckor eller så, som en sån där dansmus. Eller kanske två månader, som en tax! Det har jag ju haft som plan tidigare, att föda mig en dvärgtax, det hade väl varit fint. Hon hade kunnat komma ut och så hade jag kunnat slicka henne ren över hennes blinda ögon och sen hade vi kunnat kuta nere på hundrastgården tillsammans. Men kanske ska jag vara glad, att jag inte ska köra på i två år, som elefanterna.
"Men hon där då, hon med dom två små, har hon gått där och väntat i skitmånga månader, nästan år, på att få dem?" frågar jag Kent aggressivt och pekar på en kvinna med två små döttrar i dubbelvagn på foodcourten på Nova i lund. Och han menar att det har hon antagligen.
Mer smarta grejer som jag säger är "Jag önskar att jag hade skaffat barn tidigare". För att då "hade jag ju redan haft dem här". Och Kent får vara lite förnumstig och säga att jag fortfarande hade behövt att vänta i n-i-o m-å-n-a-d-e-r på att barnen skulle födas.
Nio månader är en jättelång tid. Eller en jättekort. Jag kanske inte var så hela redo när jag gick in i det här, men det är jag fan nu. Eller, hur ska jag kunna veta det? Bring it on, så kollar vi om det stämmer.
