Tionde januari.
Jag håller på att försvinna från den här jordens yta.
Jag känner det idag.
Det som en gång var jag, håller på och packar ihop för att åka iväg.
Jag åker själv bussen ner till stan och jag är vid gott mod. Skönt att tänka en tanke och fullfölja tanken. Bara att ta på sig mössan och gå. Så när jag kliver av är det någon som ropar på mig. Jag förstår att det är till mig, för personen kallar "gravida kvinna", eller nåt sånt. Det är en tjej till en av Kents polare. En ung snygg häftig tjej.
Så vi slår följe ett slag och vi har inte setts på så himla länge. Hon ska jobba och jag ska gå på stan. Och hon är så snygg och fräsch och vi har inte setts på så länge och jag bara knäcks under insikten om vad fan det är som jag själv håller på med?
Jag har korvig svart dunjacka som precis gått att stänga. Jag har korviga svarta kängor. Jag har fortfarande min brors trettio år gamla toppluva med råtthål som är vit och blårandig och som brorsan hade när han typ var två. Och Kents gamla tumvantar i åttiotalsmörkblå modell större. Noll smink. Fråga mig inte hur det här brandgula tufshåret ser ut under den där jävla mössan.
Och så frågar jag om de varit ute dagen innan och självklart har det varit ute dagen innan. Hon, som är häftig och snygg. Självklart har hon varit ute. Träffat folk, lyssnat på schysst musik, druckit några öl.
Sen blir jag helt knäckt. När jag pronerar (det är visst nåt gångfel där man går med fötterna vinklade utåt och alltså hasar sig fram bra fram på insidan av foten) in på hm är jag helt knäckt. Jag lufsar omkring inne bland klädställningarna och tittar på sånt som jag inte kan ha på mig och jag bara "Vad FAN är det som jag håller på med?"
När var jag senast snygg och häftig? När träffade jag senast lite folk, satt ute, drack en öl?
Och likadant: Hur många lördagar har jag spenderat småflåsande nedsjunken avslagen utslagen frånstötande i det vänstra hörnet på soffan det senaste halvåret?
Oh. My. God.
Så går jag här och masar mig och klagar över nio månader och ont att gå och svårt att andas och tjock mage och
fyra månader kvar och jag... Alltså, argh!
Vad är det jag väntar på? Vad är det jag håller på med?
Jag kunde ju också vara en snygg och häftig tjej som var ute fredag lördag och träffade folk, lyssnade på bra musik och drack en öl! Jag gjorde det faktiskt en hel del. Massor!
Och se på mig nu! Som nåt jävla tick-tackur som går och räknar ner till evigheters evighet. Jag har blivit som en kristen som går och väntar på att dö för att få det bättre på den andra sidan. Vad i helvete?!!
Så här kan vi ju inte ha det! Det får ju inte vara såhär! Man kan ju inte gå runt och lägga ner precis allt man hade som var något av ett liv bara för drömma sig ett halvår framåt i tiden och gräva ner sig i något som ska komma. Något som man alls inte vet hur det kommer bli. Alls.
En vän reagerade på när vi berättade om vår väntade tillökning genom att skaka våra händer och säga "Det var trevligt att lära känna er". Och Kent och jag stod och sa "nej nej nej nej nej, inget kommer ändras, allt ska vara detsamma..."
Men se på oss nu! Fetmumriken med krämpor här och där och ingen framåtanda alls. Och hennes stackars äkta
kaka som får sitta brevid. Oh. My. God.
