Bring your own bottle

Igår var babie och jag på profylax. Det kostade 1600 spänn men jag hade sagt att det var något som jag verkligen ville göra. När jag sa att vi skulle gå var det flera kollegor som lyfte på ögonbrynen. Då började jag undra om det kanske var så att ingen gick på prodylax längre. Och att vi slängt 1600 spänn i sjön.

Till en början var det en obehaglig upplevelse. Jag tyckte att det var fysiskt obehagligt. För mycket fucking gravida kvinnor, oattraktiva karlar och foton på bebishuvuden som pressade sig ut ur slidor. Hon ledartanten var precis sådär persikohurtig som man hade kunnat vänta sig. Hon tittade en rakt i ögonen när hon pratade och man var skiträdd att hon skulle fråga en nåt. Så tog kvinnan upp en bok och visade en svartvit bild. Ett naket barn som låg på ett par nakna pattar med sin lilla hand och låg och mös nåt alldeles otroligt. Och så höll hon upp den och tyckte väl att vi skulle fokusera på den där. Och då uppgick det ett unisont "naaaaaa..." från hela folksamlingen. Unisont. Oregisserat. Inte från mig. Jag gillar inte barn. Och då kände jag det som att jag ville hoppa ut genom fönstret och fly utmed john ericssons väg. Väldigt tydligt passade jag inte in. Det var så jävla vuxet och konstigt. Kvinnorna var storväxta och karlarna såg ut som skit i mjukiskläder och orakade plufshakor. De var såna där vuxna som spontant sa "na" när de såg ett barn och de skulle själva ha ett barn och god knows hur de lyckats tända på varandra och nu skulle de gå på profylax för att få en vacker förlossningsupplevelse tillsammans. Det var absolut inte jag. Jag som småväxt kalkon ville snedda genom pildammsparken hem och sätta på en hård hård skiva.

Men det gav sig. Efter ett tag. Och vi blev bjudna på fika och både Kent och jag var nervösa och malplacé jag blaskade ut både mjölk och vatten på golvet. Sen fick vi nypa varandra hårt i armen medans den andra flåsade.
Sen fick vi en fin stund tillsammans. Det sista vi gjorde var att lägga madrasser på golvet och sen fick vi lägga oss skönt där. Hon släckte ner och sedan läste hon oss igenom en förlossning alldeles lugnt och mjukt till någon slags panflöjtsmusik. Vi behövde inte göra något alls. Vi bara låg där och blundade. Jag låg på sidan mot Kent och han låg på rygg men vi höll varann i händerna och det kändes bara väldigt väldigt bra. Ett moment.

En gång till ska vi dit. Sen är vi ready steady. Idag är det två månader kvar. 60 dagar.