Fjärde maj.
Vi letar bil. Vi har letat bil aktivt och det går skitdåligt. Den första bilen som vi tittade på för ett par veckor sedan hade många rätt. Det var en bra bil. Men vi köpte inte den. Det behövdes bytas ut någon grej och vi ville få ner priset lite. Vi fick inte ner priset, så vi lät det bero. Och den försvann. Sen anade vi att vi gjort bort oss. Och ju mer tid som går, desto tydligare blir det, att vi gjorde bort oss på den där första bilen. Vi borde kastat oss över den och ätit upp den med hull och hår. Tydligare och tydligare blir det. Ju fler halmfyllda skodor och suzukis som vrålar ut sin raketmotorsångest mot himlen som vi provkör, desto tydligare blir det. Vi gjorde bort oss på den första bilen.
Nu har vi en honda från tidigt nittiotal. Den går som en jävla klocka. Men det finns ingen chans att vi kan få vår hjulvagnslastarelastbil till barnvagn in i hondan från tidigt nittiotal. Vi får ju inte ens in den i lägenheten. Vi har hyrt en bit mark en bit utanför stan där vi förvarar den. Vi har spännt upp specialimpregnerad segelduk ovanför den så att den har en hangar att bo i. Tills dess att barnet kommer hyr vi ut den till socialförvaltningen, som låter nyanlända flyktingar bo i den. Tills det att de slussats ut i samhället och fått egna lägenheter, erbjuds de en plats i vagnen. Varje familj får ett eget rum och så finns det ett gemensamt allrum med teve. Kökshanteringen sköts gemensamt.
Jag tycker egentligen inte om att titta på bilar. Det är mycket pengar som ska sprättas och jag har dålig koll och får ångest. Jag blir nervös att det ska bli fel. Att vi köper någon skit för att jag råkar säga att jag tycker att färgen är fin. Kent kan ju iallafall.
Så jag har bytt taktik nu. Jag tittar på barnvagnar istället. Det är mycket mer överkomligt. Också SVINDYRT men inte fullt så svindyrt som bilar. Jag scrollar igenom hela blocket och försöker mäta med blicken och mejlar till folk och frågar uppnosigt om måtten. Ibland kollar jag de etablerade märkenas hemsidor och då kilar det lite på insidan av låren. Allt jag vill ha är en liten vagn. En liiiiiten, liiiiiiiiiiiiten vagn som går att packa ihop och smälla in i den lilla klockbilen från tidigt nittiotal. Så kan vi fortsätta att köra den till slut. Och dessutom ha en vagn som man kan ta med sig någonstans. Till exempel på bussen. Som man till exempel kan föra framåt med handkraft. Som det är nu våndas jag för att åma mig ut på ringvägen med min utombordarmotorsförsedda blåval och ratta in mot stan. Jag får sitta och vara lattemorsa med min lilla pappmugg på ett fält utanför Oxie och föra fikasamtal med min fikapolare via mobiltelefon, för det är så nära stan som jag kan komma.
