Bring your own bottle

For more crazy adventures, check out carrosell.blogg.se
(Jag fortsätter där)

Jag har inget bra sinnestillstånd. Och jag måste hitta något. Nu är varje dag timme och minut en itch. Varje liten smärtimpuls tror jag är en första värk. Varje kurr knorr i kroppen vill jag överanalysera. Kiss tror jag är vatten som går. Jag stirrar gloögt ner i toaletten. Dåligt humör, fett hår och finnen jag hittade imorse tänker jag är förlossningspeppade hormoner som börjat flaxa runt i kroppen. Och det är hela tiden samma tanke "Nu börjar det!"

Jag får ett jättebra tips av en god vän. Hon säger att jag ska se det som två veckors semester. Två veckors semester att bara ha semester på. Vila och titta på massa skit på teve och röra sig lite sådär och sitta på balkongen och läsa en god bok. Det tycker jag är ett jättebra tips. Och jag önskar att jag var sådan. Men jag är svår. Jag gör det svårt för mig. Jag går runt och åmar mig och pawar prövande på väggarna för att se om de är klätterbara. Lite försöker jag hålla modet uppe. Men redan igår (andra dagens ledighet) rinner de första tårarna av ångest och apati och ilska och urtråkan ur mig.

Tänker jag en sekund framåt i tiden då får jag nästan svimningskänslor av ångest. "Tänk om han inte kommit till helgen..." "...till nästa vecka..." "...tills nästa barnmorskebesök..."

Och så försöker jag se förnuftigt på saker och ting. "Ut kommer han ju alltid" (förnumstigt). Och sedan ser jag på saker och ting som jag ser på saker och ting: It just ain't gonna happen. Jag kommer falla mellan stolarna i sjukvårdens byråkrati och när de hittar mig blodförgiftad och utslagen framför days of our lives i mitten av juni med en stor lilafärgad missformad svällmage kommer de att säga "ojsan" innan de trippar mig asfull av kemikalier och medikamenter och åtta dygn senare sliter de ut den här plommonfärgade hudklumpen ur mig med plåttänger och då är både han och jag så jävla sjuka och förgiftade av graviditet och av varandra att det inget mer finns att göra.

Ja. Som jag ser på saker och ting.

Idag: Cykling!

Vi letar bil. Vi har letat bil aktivt och det går skitdåligt. Den första bilen som vi tittade på för ett par veckor sedan hade många rätt. Det var en bra bil. Men vi köpte inte den. Det behövdes bytas ut någon grej och vi ville få ner priset lite. Vi fick inte ner priset, så vi lät det bero. Och den försvann. Sen anade vi att vi gjort bort oss. Och ju mer tid som går, desto tydligare blir det, att vi gjorde bort oss på den där första bilen. Vi borde kastat oss över den och ätit upp den med hull och hår. Tydligare och tydligare blir det. Ju fler halmfyllda skodor och suzukis som vrålar ut sin raketmotorsångest mot himlen som vi provkör, desto tydligare blir det. Vi gjorde bort oss på den första bilen.

Nu har vi en honda från tidigt nittiotal. Den går som en jävla klocka. Men det finns ingen chans att vi kan få vår hjulvagnslastarelastbil till barnvagn in i hondan från tidigt nittiotal. Vi får ju inte ens in den i lägenheten. Vi har hyrt en bit mark en bit utanför stan där vi förvarar den. Vi har spännt upp specialimpregnerad segelduk ovanför den så att den har en hangar att bo i. Tills dess att barnet kommer hyr vi ut den till socialförvaltningen, som låter nyanlända flyktingar bo i den. Tills det att de slussats ut i samhället och fått egna lägenheter, erbjuds de en plats i vagnen. Varje familj får ett eget rum och så finns det ett gemensamt allrum med teve. Kökshanteringen sköts gemensamt.

Jag tycker egentligen inte om att titta på bilar. Det är mycket pengar som ska sprättas och jag har dålig koll och får ångest. Jag blir nervös att det ska bli fel. Att vi köper någon skit för att jag råkar säga att jag tycker att färgen är fin. Kent kan ju iallafall.

Så jag har bytt taktik nu. Jag tittar på barnvagnar istället. Det är mycket mer överkomligt. Också SVINDYRT men inte fullt så svindyrt som bilar. Jag scrollar igenom hela blocket och försöker mäta med blicken och mejlar till folk och frågar uppnosigt om måtten. Ibland kollar jag de etablerade märkenas hemsidor och då kilar det lite på insidan av låren. Allt jag vill ha är en liten vagn. En liiiiiten, liiiiiiiiiiiiten vagn som går att packa ihop och smälla in i den lilla klockbilen från tidigt nittiotal. Så kan vi fortsätta att köra den till slut. Och dessutom ha en vagn som man kan ta med sig någonstans. Till exempel på bussen. Som man till exempel kan föra framåt med handkraft. Som det är nu våndas jag för att åma mig ut på ringvägen med min utombordarmotorsförsedda blåval och ratta in mot stan. Jag får sitta och vara lattemorsa med min lilla pappmugg på ett fält utanför Oxie och föra fikasamtal med min fikapolare via mobiltelefon, för det är så nära stan som jag kan komma.

D-day!

Så här såg det ut på babytickern. Igår. Idag när jag skulle lägga upp bilden på det och kanske fira lite för mig själv hade babytickern fått fnatt. Det stod att det var one day to go. Det var inte sant. Började man trycka på andra visningsalternativ var den inte lika full av fnatt. Nu visar babytickern "40 weeks, 1 day". Det är sant. Och jag jobbade min sista dag i fredags.



Så idag sitter jag och kör den alldeles fantastiska Pearl jams "last kiss" på spotify, en alldeles bedårande låt om ett kärlekspar som är med i en bilolycka och tjejen DÖR ("...I lost my love, my life that night..."). Åh, så smäktande fantastiskt fruktansvärt. Och här sitter jag, fatty-fatty boom på (vad som skulle vara) mitt barns födelsedag utan myran av ett uns värkar och ylar med: "Oh where, oh where could my BABY be...??!" 

Jag hade verkligen gärna fått barn imorgon. Jag tycker att 24/4 är ett jättefint datum. Det har jag tänkt på länge.
Om det inte blir imorgon är det nästan en vecka tills det blir några snygga datum igen. Så då får han hålla sig.

Det hade varit fint om man hade haft en aning, en hunch. Om man hade känt liksom att det var på upphällningen. Som att barnet kändes "färdigt". Men så är det inte alls. Det känns inte alls. Det är bara tydlig höggraviditet. När man är ute och går känns det som om det ska spontanforsa ur varenda hål vinklat nedåt. Varenda liten smärtuns vill jag klocka. Men någon feeling finns det inte. Idag räknar jag ut att det kan vara en månad kvar. Då blir jag nästan hysterisk.

Men härom natten när jag vaknar av en värk klockan tolv, klockan tre och klockan sex, då upplever jag till min stora förvåning bara en känsla. Och det är skräck. Skiträdd för vad som komma skall. Kanske är jag inte redo? Fuck that, mer redo än såhär går inte att bli. Efter tio tusen års väntan, mer redo går det inte att bli.

Med anledning av mitt förra inlägg. Jag skrev en fråga till familjeliv.se och se! Det varde ett svar! Och helt snabbt också! Dessvärre vet jag inte om det gjorde mig en sekund lyckligare. Och nej, det är INTE gaser.

FRÅGA: Magen höjer sig igen
Igår 10:31

Hej!
Jag har bf 3 maj, magen sjönk för flera veckor sedan och nu ligger sonen fixerad med huvudet nedåt.
Men nu börjar magen "höja" sig igen! Jag känner mig rejält otymplig och har fått svårt att andas igen, något som försvann när magen sjönk.
Det är som att magen dels sjunkit så lågt den går samtidigt som den nu börjar svälla ut uppåt! Jag upplever stora obehag av detta, det känns som att jag håller på att kvävas! Trodde att han var på väg ut, men nu känns det som att han håller på att spränga mig inifrån!
Kan det här betyda något, typ om han kommer tidigt eller sent? Det hade ju varit fint om det varit ett tecken på att han snart kommer, eftersom jag verkligen är på upphällningen med min ork.
Med vänlig hälsning
Caroline

SVAR: Mari barnmorska
Igår 12:07

Hej,
Tyvärr kan jag inte ge dig besked om när bebisen kommer. Det kan kanske vara gaser som gör att magen känns full och otymplig. Det kan vara väldigt jobbigt i slutet av graviditeten när det känns som om man ska sprängas. Bebisen kommer i allafall ut förr eller senare, även om det inte känns så.
Lycka till
Mari

Kanske har någon någon gång undrat vad bloggnamnet kom ifrån?

När jag fick plusset på gravtestet blev det genast väldigt påtagligt att jag behövde en blogg. Jag ville inte använda min vanliga blogg för att ösa ur mig om graviditeten. Dels skulle det ju vara sådär jävla hemligt i början (jag har fortfarande kvar den här hemlighetsfulla introtexten för att den så tydligt signalerar hela bloggens mål och mening) och dels så ville jag inte besudla min vanliga cyniska, bittra, allmängiltiga blogg med helt plötsligt en massa kroppsliga funktioner och moderstankar.
(Dessvärre blev ju "vanliga" bloggen snart utkonkad av denna bloggen. Det blev för mycket tankar kring graviditeten och även de "vanliga" sakerna som hände färgades ju och påverkades ju av graviditeten. En utflykt blir ju inte riktigt bara en utflykt när man är trött till dödens.) Så jag bet väl mig själv i ögat i slutändan.

Iallafall behövde jag en plats som var helt avpersonifierad där jag bara kunde leva djävul och ösa på mig och ur mig om allt det som snurrade. Och den skulle vara helt avskiljd från mig själv. Den skulle inte på några sätt gå att hitta och kopplas till mig.

Att hitta ett namn som var ett namn var svårt, mest eftersom det finns så djävlulskt mycket skitbloggar där ute. Allt med "bebis" var ju nästan uteslutet. Plus att jag ville stanna kvar på blogg.se eftersom jag tycker att den funkar bra och det vore praktiskt att ha båda bloggarna på samma ställe.

Så funderade jag på schyssta förkortningar, och nästan omärkligt kom en System of a down-låt över mig. "B.Y.O.B." Men jag visste inte vad det betydde. Så jag gick och kollade i skivstället för att dubbelkolla och sedan googlade jag mig till att förkortningen B.Y.O.B. står för "Bring your own bottle".

Perfekt tyckte jag, som som en del av hela graviditetsgrejen funderat mycket på hur jag skulle kunna dölja hela graviditetsgrejen genom att till exempel fylla en alkoholflaska med ickealkoholhaltigt innehåll och på så sätt gå på festet och dra en rövare. Komma dit, drälla runt och hälla på precis som sig bör, som vanligt! - utan att någon skulle ana oråd!

Plus att "bottles" ju gärna kan härledas till spädbarn och deras nappflaskor.

Ta-tram! 

I tisdags var jag och plåtade magen. Det var en vän som redan som förstareaktion på graviditeten sa att vi måste plåta magen. Hon är fotograf och jobbar som fotograf samtidigt som hon pluggar till fotograf så jag åkte till lund och hennes skola med en marvel-väska full av ombyte och stängde in mig i en studio. Bara en liten stund var det konstigt att stå mot en svart vägg framför kukliknande kameraöga och stora blixtskärmar. Men det gick som en jäkla dans. Sedan kändes det till och med okej att sitta i brallor, behå och blingblinghalsband och kolla in i kameran. Ser fram jättemycket mot resultatet! Hade lite svårt att titta på bilderna och först inte se en Carro med en väldigt stor tjock mage men med belysningen och skuggorna och färgerna och kontrasterna så tror jag nog att det kan ha blivit en jäkla höjdare. Hoppas det.

Bob, när tänker du komma ut?

Sedan den här bloggtjejen fått sitt barn har väntan blivit än mer outhärdlig. Idag har hon bloggat massor om bebisen och förlossningen och allt är bara lycka lycka lycka. Själv har jag kommit upp på en kompis blogg. Hon och två fantastiska vänner till var här och hälsade på mig i helgen. Hon bad mig godkänna bilderna hon ville lägga upp. Jag sa att allt var okej. När jag kollar i bloggen idag visar det sig att jag är gravt överviktig. Jag är blek, ful, närsynt med dubbelhaka. På bild efter bild sitter jag och bresar och glor och ser ut som skit med den här absurda fläskkulan gärna exponerad. Jag behöver föda det här barnet. Och gå ner tusen kilo i vikt.

Det är inte alls så mycket längtan efter barn längre. Det är längtan efter befrielse från the pain of living. Det handlar inte alls om att bära ett litet rödhårigt barn på axeln, att lukta honom i håret och ha små enväga samtal. Att lära sig byta blöjor eller prövande amma honom eller gå en promenad med barnvagnen i parken.

Frankly, I don't give a scheit, dear. De här tafatta sparkarna i magen har sedan länge spelat ut sin roll. Det här som var gulligt och sött har för tusen dagar sedan slutat att imponera.

Det primära för mig nu är att kunna andas. Att kunna sova en natts god sömn. Att kunna vara lite sen till bussen och löpa ifatt den. Att inte ha ångest för att goda vänner ska komma och hälsa på för att man är rädd att man inte kommer kunna orka vara med dem.

Jag är så in i helvetes förbannat jävla skittrött på det här.

Jag åker hem från jobbet och gråter ögonen ur mig.

Det är det mesta som jag gör nu. Gråter ögonen ur mig.

Jag tror mer och mer på att barnet kommer födas fram ur min kropp och att det lilla skalet som är kvar av det som var jag kommer att ge upp sin anda i samma sekund som sonen drar sitt första andetag. Kadavret efter mig kommer att städas undan.

På något sätt längtar jag efter det också. Det finns inte mycket kvar av mig som är mänskligt.

Allting som någonsin var jag har successivt tagits ifrån mig. Kroppsfunktioner har lagt av.
En efter en. Jag behöver tabletter och mediciner och salvor och attiraljer bara för att kunna sova.

Det känns som att jag har hiv. Eller sista stadiet på cancer. Det finns inte mer de kan göra. Den friska krya jag en gång var, nu nedbruten av sjukdom. Det är dags för mig att börja ta adjö av släkt och vänner.

De sista veckorna blir det sängläge och syrgastält. Sedan inget mer.

Jag har följt en tjejs blogg i flera månader. Jag hittade den av en slump och så insåg jag att vi låg nästan i jämtakt med varandra. Det diffade bara på ett par dagar med när vi skulle få barn. Så det har varit rolig läsning. Jag har kunnat känna igen mig, och fått en massa tips. Och så har jag kunnat gå in och klippa rent praktiska saker som jag inte själv orkat med att ta reda på. Som långa listor vad som ska vara med i en bb-väska och vilka grejer som behöver inhandlas som tillbehör till ett litet färskingbarn.

Och så går jag in idag på hennes blogg! Och det är EN MÅNAD kvar till varken hon eller jag ska ha! Och så ligger det en bild där på henne själv, helt fräsh och söt med ett litet flickebarn på armen! Vad i fan?! Jag blir alldeles stum!

Så läser jag det korta inlägget om och om igen. Om hur hon varit på släktkalas och vattnet gått och hur hon åtta timmar senare fått sin dotter!

Och jag bara glor. Och är så jävla genom-avundssjuk! Jag bara skriker till Kent och sen sitter jag bara och tittar. Och blir så rörd att jag får kämpa för att inte hälla ur mig en massa tårar, höggravid och emotionell som jag är. När jag haltar mig ut i hallen kontrar kroppen med att slänga på med en sammandragning så att jag får gå som om jag har bajsat på mig men det är allt! Jag säger till Kent; Bring on the spicy food, tvätta fönster och ha sex!

JAG VILL OCKSÅ!

Det var inte så roligt att gå på ultraljud den här gången. Där var du. Igen. Du låg med huvudet ner och benen upp. Du var lagom lång, lagom tjock. Fortsätter du så här ska du väga 3,6 kilo när du föds. Jag vägde 3,7.

Men där var du. På skärmen. Ditt huvud. Din mage. Ditt hjärta. Dina lårben. De mätte och mätte. De försökte plåta ditt ansikte i 3D åt oss. Det gick sådär. Du låg med ansiktet helt nära livmoderväggen och dagen till ära hade du satt upp armarna i ett X framför ansiktet som för att skydda det. Vi fick en profilbild.

Men du såg ut som jag redan visste. Pappas näsa. Men också pappas munparti. Tjocka kinderna och den här truliga uppsynen. Jag satt och stannat bläddrade i Kents fotoalbum och tittade på barnbilder sen när vi kom hem.

Men det var inte så roligt. Du ser ut som jag visste. Du bor uppenbarligen i min mage. Från att förra gången ha varit en lättande försäkran om att du fanns och att ditt hjärta slog och att du mådde bra, kändes den här gången märkligt uppgiven. Det kändes som att vi skulle få hem tio till sådana här landstingsbrev med vikkanter till oss med nya tidpunkter för ultraljud. Och så skulle vi få gå på dem och titta på dig på skärmen och aldrig aldrig någonsin skulle du komma ut till oss.

Tusen gånger skulle jag kunna ligga på britsen och tanten skulle köra med sin lilla kameramaskin och det här kalla smetet skulle blöta ner mina trosor. Men du skulle aldrig någonsin vilja komma ut till oss.
Vi skulle få vinka till skärmen. Du skulle inte vinka tillbaka. I tusen och åter tusentals år.

Och tiden har verkligen stannat av helt totalt.

Imorgon ska vi på ultraljud två. Snälla, var frisk, betagande och vacker. Okej, skit samma då, men var frisk. Jag vill att du ska vara frisk. Att du ska må bra.
Tänk om vi får se dig. Åååh. Kom igen nu, visa dig för oss. Det var ju så länge sen sist.