Fjärde september.
...sen ingenting. Efter de första dagarnas "jag fattar ingenting" följer en viss mjölkighet. En blaséhet om du så vill. När nyhetens ofattbara behag lagt sig och man pawar sig över hela kroppen för att få en reaktion. Ingen reaktion. Ingen mage. Bara tjock, vanlig mage. Inget spark i den. Jag googlar efter när jag kan få räkna med lite spark. Vecka 18. VECKA 18?!!! Och här försöker jag överleva till vecka tolv när risken för missfall slutar att vara lika överhängande. 15 procents risk nu. 2 efter vecka 13. Så har jag goda vänner som fått det både en och två gånger. Jag kan inte tänka mig, så fruktansvärt hemskt. Sen vet jag en tjej som fick det ännu senare. Femte månaden. Vad i helvete? Jag vill ju bara ha ett barn.
Så laddar jag in bilden jag tog på datorn. Bilden på mitt andra graviditetstest som jag tog ett par dagar efter det första, när det stod klart att sjukvården inte ville ta i oss med tång innan säkert den där jävla vecka 12. Jag ville fota mitt första, men tänkte att det kanske var konstigt på nåt sätt. Jag satte på Ramonesantologin istället, skiva ett, och funderade på livet. Men så tog jag ett till. För att det var för svårt och greppa. Och plusset bara log mot mig med sitt bredaste solskensleende.
Man får inte ens poppa i sig en ibumetin om huvet känner för det. Man får nästan inte poppa i sig nåt, från apoteket. Men annars, inget alls. Jag sitter med babie i soffan och jag försöker med olika kommentarer ibland. Kallar honom "pappa". Konstaterar att han snart kommer sitta där i soffhörnet med ett rödtufsigt barn på armen. Jag säger att vi kanske kan köpa en sån därn gallergrindssäng av hans syster. Och kläder. Att vi måste ut och köpa kläder. Och att jag ska virka till det. Barnet. Jag ska virka och sticka hela vintern. Det vill inte babie. Han kan inte, och han vill inte. Han säger att garnet skulle flyga över hela vardagsrummet.
Men annars händer inget. Jag börjar känna en bultande lojhet över hösten som så tydligt mer känns än syns. Det är ju synd. Jag som borde njuta.
