24 januari.
Jag har sträckt fittan. Joho, det kunde man visst det! Bevisligen. Det funkar om man är tjock. Och så har man svårt och andas. Och då ligger man mycket ner. Och sen när man ska sätta sig upp så är man van att ...sätta sig upp. Men nu är man liksom tung. Fet. Man har en jävla överkroppshydda. Och de här fattiga små magmusklerna som man hade på magen, de är liksom spridda vind för våg nu. De har inte så mycket fäste. Stadga. Pondus. Så då ligger man i soffan och man vill resa sig. (Man har inte lärt sig än att det korrekta fetfulsättet är att rulla över på sidan och så - sidledes - sätta sig upp.) Så man gör som man alltid gör. Man sätter sig upp! Men man är tjock och fet och ful. Det går inte så bra som det brukar. Det går, men det kräver liksom mer. De här magmusklerna som jag nämnde liksom famlar i mörkret, man svettas och flåsar och det pärlar sig lite i pannan. Men upp kommer man! Självklart kommer man upp. Det sista som dör är hoppet. Men något av det första som dör är de här stackars extrainhoppade praomusklerna som man inte alls vetat att de funnits innan nu och som innan nu aldrig någonsin behövt göra absoult någonting alls. De som de egentliga (ja, de här famlande) magmusklerna delegerat sina livsuppgifter till. De här grannmusklerna som i hela livet bott på våningen under. Så det går inte så bra, för de här, tidigare innan detta ovetande musklerna att ta över. De visste liksom inte själva att de kunde göra nåt. De visste inte ens själva att de fanns! Och nu när de helt plötsligt ska dra upp en stånkande potatissäckstorso blir de alldeles till sig. Skiträdda. Egentligen gör de ett rätt bra jobb. De sköter sig galant. De kan trots sin ovana och frånvaro av arbetslivserfarenhet fullfölja uppdraget. De får upp tjockis i sittande ställning.
Men sen efteråt blir de loja. Lama. De har aldrig jobbat så mycket innan. De är inte vana. De får oooont. Och det är då jag säger att jag sträckt fittan. Ja, inte fitt-i-fittan, men det känns liksom så, de här musklerna som jag-inte-visste-fanns som liksom strålar ner mot fittan. Där mellan de här schyssta magmusklerna och ....ja.... Skitsamma.
