31:a augusti.
Jag berättade för min allrabästis idag. Hon är den första och enda jag berättat för. Jag var jättenervös innan. Jättekonstigt jättenervös. Så jag drog mig lite. Sen gick jag ock gjorde det. För att kanske, om hon fick veta, då var det liksom ute. Mer verkligt. Mer sant. Här är jag nu och jag går till jobbet och jag äter min mat och jag sitter på min buss. Inte vet jag om att det finns något mer i min kropp. En varelse, som kommer att tänka och äta och åka buss alldeles själv sen.
Hur hon reagerade? Som man kan tänka sig en allrabästa bästis reagerar. Hon blev strålande glad. Kanske var jag rädd att hon skulle misstycka. Att hon skulle komma på en anledning till att inte. Så nära står jag henne, min "syster", att jag då allvarligt övervägt om det varit en bra idé eller inte.
Men hon tyckte bara det var bra. Hon blev bara glad. Nu vet hon. Hon och jag och babie. Och bebisen. All systems go.
Let´s roll.
