20 december.
Jag fick ju lite ont i magen när jag cyklade. Som om magen bouncybouncade så fort jag cyklade över minsta lilla gupp. Eller rättare sagt, över ungefär vad som helst som inte var nybonat balsalsgolv. Det var precis som ett håll som kom på ena sidan eller på båda sidorna, starkt som fan. När jag envist cyklade det på när det kom slutade det med att jag fick kasta mig av cykeln och stå dubbelvikt och kvida vid sidan av den en stund. Sen hoppade jag på den igen. Men rätt snabbt funkade det inte att hoppa på den igen. Jag fick gå långa bitar ledande den jävla cykeln.Sen kom det när jag började gå också! Bara jag promenerat ett par minuter i normal promenerarfart fick jag stenhåll. Som högg både till höger och vänster på magen. Eller på ena sidan. Eller mitt på den. Så när jag var ute och gick fick jag stanna till ibland så att hållet fick ebba ut. Det var som jag fått den här fönstertittarsjukan, som pensionärer får, de är ute och går och så får de ont någonstans och då måste de stanna en stund och stå och glo eller hur det är. Precis så var det. Jag fick stå och hänga lite var stans. Ibland haltade jag fram med en arg hand inkörd i magen.
Min egen diagnos handlade om ligamenten. Det finns två framträdande sorters graviditetsmärtor. Det finns del den här molande mensvärken, "växtvärk", när livmodern växer. Sen finns det de här knivhuggarsmärtorna som är ligamenten som väl också växer eller justerar sig på nåt vänster.
Och det här tänkte jag absolut hade med ligamenten att göra. Det högg ju som fan där på sidan och så fick man vänta en stund och så gick det över. En stund. Och då tänkte jag ut en bra idé som baserades på att ligamenten låg lite efter och inte riktigt var så långa som de borde vara i förhållande till magen. Och så när jag gick, eller cyklade, så hängde inte de för korta ligamenten med att hålla i den gigantiska magen. Så att det liksom ryckte till dem. Jag mejlade inte barnmorskan om det. Jag tänkte att allt skulle bli bra när ligamenten växt ikapp sig lite och sen skulle jag kunna cykla igen.
"Ha ha ha ha ha" sa min kollega, som fick barn i februari. Jag har henne och frågar om de mesta grejer rätt ofta. Eller, jag försöker bara fråga henne om det som verkligen är akut konstigast. "Det är sammandragningar, de går inte alls över och de kommer bara att bli ännu värre!"
Så mina egna försök till en tröst var förgäves. Den här pensionärspromenadtaktssmärtan var livmodern som börjat träna sig på att dra ihop sig och klämma ihop (och ut!) barn. Och det här var bara dens första taffliga steg! Det här skulle den hålla på med mer! Oftare! Ännu mer kraftfullt! Och du och jag som hade det så bra när vi cyklade. Du var så glad och jag var så glad. Jag som hade tänkt att vi skulle kunna hålla på med det ända tills du kom. Och, o så mycket jag längtar tills att du kommer.
