7:e december.
Vi har varit i London, du och jag. Bara du och jag och min allra bästis. Pappa lämnade vi hemma. Det var en bra resa. Vi hade det bra, du och jag. Men lite svischade du runt, speciellt när vi skulle upp i luften. Men jag hade nästan inget ont, och bara lite stram. Igår när jag kom hem smörjde jag in dig eller mig eller vems nu magen är med fet kräm och bara kände hur den sög åt sig.
Och idag fick pappa och jag en till close encounter med dig. Vi skrev in oss på mördavårdscentralen. På mördavårdscentralen där barnmorskan ursäktade sig tusen gånger över att det gått så lång tid. Att vi fått klara oss själva i början, när man har så många frågor. Sen fick mamma ligga på en brits och så hällde barnmorskan smet på mammas (eller din, eller hur det nu var) mage och sa att "nu blev det kallt". Och mamma sa till barnmorskan att du hade knött ner dig där du trivs som bäst, långt ner till höger och då smorde barnmorskan bara där och mamma hade vikt ner brallorna så långt det gick. Sen sa barnmorskan att vi inte fick bli besvikna om vi inte fick höra ditt hjärtljud, för det var inte alltid man kunde göra det. Det var sekunden innan dina enorma, kraftfulla hjärtslag strömmade ut ur högtalaren. "Som en plåt som slår i vinden" tyckte mamma. Och pappa höll med. Du lät bra, sa barnmorskan. Hjärtat var starkt och pulsen jämn.
Sen tog de blod av mamma och kiss av mamma. Sen sa barnmorskan att allt såg bra ut. Allt allt såg bra ut. Bra grogrund, good place for you. Inuti mamma.
Tummen upp!
