15 oktober.
Jag berättar för min chef. Det är alldeles fruktansvärt. Det är precis så fruktansvärt som jag har tänkt mig att det ska vara. Hela dagen, i flera dagar, har jag försökt hålla mig vid gott mod. Jag har tänkt på när-var-hur. Och hela tiden har det fallerat. Gått skitdåligt. I min fantasi och så också nu då, i verkligheten. Det faller sig så att jag är kvar länge på kontoret. Det faller sig så att mina kollegor går hem. Det faller sig så att jag är själv kvar med chefen och när hon passerar mitt bord med en kaffemugg säger jag att jag har något att berätta. Sedan viskar jag det ur mig. Jag är säkert högröd i ansiktet. Min chef processar denna information som ett praktiskt problem som ska lösas. Hon vill veta när. Hon vill veta hur det påverkar hennes personalansvar. Hon lägger en hand på min överarm. Sen börjar hon prata om amning. Och jag har den här skitenerverande, jättetjocka, ansträngda, jag-håller-på-att-börja-gråtarösten. Sen vill jag gå hem. Men jag vill inte bara rusa ut. Jag vill inte att det ska verkar som om jag verkligen suttit och väntat på en ensam stund med henne nu när jag är så jäkla osmidig och sitter och ber om cred för något som tusentals miljoners gjort innan mig och som, av människan, inte kräver någon tankeverksamhet. Alls. Så tänker jag att jag ska vara snäll mot mig själv. Jag har kommit på att jag inte alltid är det. Att jag pressar mig själv i situationer jag egentligen bara vill komma ifrån. När jag egentligen vill säga nej och gå hem. Så jag tänker att jag ska vara snäll mot mig själv. Och skit samma. Jag säger hej då, med den här asansträngda kväv-migrösten. Sen rör jag mig ur lokalerna och trycker flera gånger på hissknappen för att den ska komma snabbt. Jag cyklar i panik upp genom stan. Med sådana kalla kårar att jag sporadiskt måste säga "Usch!" högt. Jag lyckas inte cykla ifrån obehaget. Jag blir bara varm.
