28 oktober.
Hörrdu bebben, kan du inte ta och göra någonting? Hur ska jag veta att du lever och mår bra om jag aldrig märker av dig? Enligt vetenskapliga beräkningar ska du ha bott i min kropp i nästan tre månader nu, men rent fysiskt, från dig, har jag inte märkt av någonting alls ännu. Bevisen på din existens som jag har är 1. Ingen mens 2. Ett gravtest med ett plus på 3. Lite svullen mage.
Men jag undrar ibland om det räcker? Ingen mens kan bero på att min kassa kropp håller på att falla sönder. Gravtest kan ha fel. Och tjock har jag alltid varit.
Men jag var så himla stolt när magen började ändras! När den började bukta sig. När den började anta formen av en snygg kula. Men det har jag märkt är så pinsamt sammankopplat med vad jag äter och inte. Som de senaste dagarna, då har jag varit sjuk. Och hungern har inte varit något vidare och lilla gravillamåendet (om det ens är det?) har hängt över mig. Så det har inte blivit så mycket ätit. Och nu är "du" så himla liten! På morgnornarna syns du nästan inte alls. Och på kvällarna inte heller! Absolut syns du inte mer nu än du gjorde när jag för flera flera veckor sedan började se den där "buktningen". Ska du inte växa mer? Kan du inte ösa på nu då? Är inte det här perioden för att du ska börja göra det? Vi skulle ju gå upp ett kilo i veckan, nu ju, du och jag.
Så hur ska jag veta? Ponera att du finns. Mår du bra? Är allt okej? Eller har du slutat andas innan du ens började? Känner inte min kropp av det? Orkar den inte med att stöta ut dig?
Helvete också.
