8 oktober.
Cykling är bra motion när man är gravid, skriver de i tidningen. I tidningen kan man hitta allt. Tips för hur man ska genomföra precis allt i livet. Gôtt, fint. Cykling. Och simning. Jag cyklar till jobbet, så det är bra. Men man ska inte cykla till jobbet. Man ska cykla inomhus. På en motionscykel. Så att man inte faller ner i trottoaren eller kör ihop med en bil. Och får en hjärnskada och landar på magen. Bebismagen. Så jag som trots allt fått lite mammiga känslor och vill göra allt för mitt ofödda barn tänkte att jag kanske kunde cykla och ha en hjälm. Men det kanske inte skulle ge så mycket. Skulle jag cykla med gravidmagen och falla ner från hojjen och knäcka huvet mot trottoarstenen skulle det inte vara så bra för bebisen heller. De skulle behöva hålla min hjärndöda kropp vid liv på sjukhuset med injektioner och andningsmaskin. Så skulle vänner och släktingar komma dit och behöva titta på min (semi-)döda kropp och bara kunna räkna ner tiden. Tiden tills de skulle kunna ta ut han och låta mig ”somna in”. Idag skulle inte bebisen klara sig utan mig. Han behöver mitt fulla leverne för att ha en kvalitativ tillvaro. Han behöver maten jag äter, luften jag andas, det jag dricker. Han behöver höra Kiss som jag lyssnar på. Så en tre månader, hade de behövt hålla mig vid liv från nu. Kanske fyra. Sen kunde de plocka honom och släcka mig. Men den stora risken är ju som jag nämnde att man krajar in i nåt och landar på magen och klämmer den lilla stackarn. Usch, fy fan som jag håller på.
