Artonde oktober.
The word is out on the streets. Vi har tillbringat veckan med att berätta Den Stora Nyheten. Mamma skrattar och gråter på samma gång och börjar svamla så att jag alldeles lugnt tänker att det verkligen bara är en massa töntigt dravel jag hör. Mormor frågar sig mycket försiktigt fram och tycker att det är roligt. Min bror har haft en packad vecka och precis gjort en presentation och ser inte heller till den stora helheten och börjar rimflamsa, han också. Jag postar garn till dem allihop. Jag postar garn och en lapp med uppmaning "Nu kan ni börja..." I betydelsen; Nu kan ni börja sticka eller virka till den lille. Mamma fattar, mormor fattar nästan, min bror inte alls. Babie berättar för alla vänner. Vi är på konsert och han verkligen skiner där han går och berättar. Han frågar om jag vill säga till någon. Det vill jag inte alls. Jag känner mig nästan lite däst på att berätta. Idag skriver jag det i min ordinarie blogg. Så nu sitter jag och undrar; Är det någon som vi kan ha glömt? Någon som kanske är nära så att den borde få det personligen berättat men som kanske vi glömt bort i villan? Aldrig har jag varit så rädd för blod i trosorna som jag är nu.
