23dje april.
Jag hade verkligen gärna fått barn imorgon. Jag tycker att 24/4 är ett jättefint datum. Det har jag tänkt på länge.
Om det inte blir imorgon är det nästan en vecka tills det blir några snygga datum igen. Så då får han hålla sig.
Det hade varit fint om man hade haft en aning, en hunch. Om man hade känt liksom att det var på upphällningen. Som att barnet kändes "färdigt". Men så är det inte alls. Det känns inte alls. Det är bara tydlig höggraviditet. När man är ute och går känns det som om det ska spontanforsa ur varenda hål vinklat nedåt. Varenda liten smärtuns vill jag klocka. Men någon feeling finns det inte. Idag räknar jag ut att det kan vara en månad kvar. Då blir jag nästan hysterisk.
Men härom natten när jag vaknar av en värk klockan tolv, klockan tre och klockan sex, då upplever jag till min stora förvåning bara en känsla. Och det är skräck. Skiträdd för vad som komma skall. Kanske är jag inte redo? Fuck that, mer redo än såhär går inte att bli. Efter tio tusen års väntan, mer redo går det inte att bli.
