8:e april.
Jag åker hem från jobbet och gråter ögonen ur mig.
Det är det mesta som jag gör nu. Gråter ögonen ur mig.
Jag tror mer och mer på att barnet kommer födas fram ur min kropp och att det lilla skalet som är kvar av det som var jag kommer att ge upp sin anda i samma sekund som sonen drar sitt första andetag. Kadavret efter mig kommer att städas undan.
På något sätt längtar jag efter det också. Det finns inte mycket kvar av mig som är mänskligt.
Allting som någonsin var jag har successivt tagits ifrån mig. Kroppsfunktioner har lagt av.
En efter en. Jag behöver tabletter och mediciner och salvor och attiraljer bara för att kunna sova.
Det känns som att jag har hiv. Eller sista stadiet på cancer. Det finns inte mer de kan göra. Den friska krya jag en gång var, nu nedbruten av sjukdom. Det är dags för mig att börja ta adjö av släkt och vänner.
De sista veckorna blir det sängläge och syrgastält. Sedan inget mer.
