Bring your own bottle

Jag läser att du snart kommer att sluta sparka på mina revben. Av alla vardagskrämpor de senaste veckorna har nog det varit det mest framträdande. Hur jag inte kan sitta ner för länge utan måste resa mig och stå, sträcka ut, för att det värker nåt så in i i revbenen. På vänster sida. Du ska sluta sparka. Och du ska sjunka. Sjunka så att jag kan andas bättre. Vilket visserligen kommer öka trycket neråt (blåsan!!). Kanske blir det ett jäkla rännande på toa. Men det är också positivt. Du är på väg neråt. Utåt.

Idag tänker jag att om någon frågar hur långt jag kommit så får jag svara "vecka 33". Vecka 33, det låter ju alldeles sjukt. Vecka 33 av 40, det låter ju jävligt långt! Är det sju veckor kvar? När du var sju veckor visste jag knappt att du fanns. Eller det gjorde jag. Men det var mycket färskt. Jag hade bara hunnit starta en blogg.

Vi har gått färdigt profylaxen och den var mycket bra. Eftersom någon frågade, ja det var Rund och sund i Malmö. Framför allt var det bästa att ta upp frågan om förlossning. Och att se Kent stiga fram och noggrannt göra övningarna, att han tog det på så stort allvar och verkligen verkligen var med. Jag vet inte om jag hade tänkt på att vi skulle kunna göra det tillsammans.

Jag vill att du ska komma. Jag vill se hur du ser ut. Jag vill överväldigas av att du, en helt ny människa, läggs på mitt bröst. Jag vill att Kent darrig och överväldigad ska pussa mig i pannan. På måndag får vi förhoppningsvis se en preview av dig på andra ultraljudet. Snälla, du kan väl kika upp mot kameran då?