20 mars.
Det var inte så roligt att gå på ultraljud den här gången. Där var du. Igen. Du låg med huvudet ner och benen upp. Du var lagom lång, lagom tjock. Fortsätter du så här ska du väga 3,6 kilo när du föds. Jag vägde 3,7.
Men där var du. På skärmen. Ditt huvud. Din mage. Ditt hjärta. Dina lårben. De mätte och mätte. De försökte plåta ditt ansikte i 3D åt oss. Det gick sådär. Du låg med ansiktet helt nära livmoderväggen och dagen till ära hade du satt upp armarna i ett X framför ansiktet som för att skydda det. Vi fick en profilbild.
Men du såg ut som jag redan visste. Pappas näsa. Men också pappas munparti. Tjocka kinderna och den här truliga uppsynen. Jag satt och stannat bläddrade i Kents fotoalbum och tittade på barnbilder sen när vi kom hem.
Men det var inte så roligt. Du ser ut som jag visste. Du bor uppenbarligen i min mage. Från att förra gången ha varit en lättande försäkran om att du fanns och att ditt hjärta slog och att du mådde bra, kändes den här gången märkligt uppgiven. Det kändes som att vi skulle få hem tio till sådana här landstingsbrev med vikkanter till oss med nya tidpunkter för ultraljud. Och så skulle vi få gå på dem och titta på dig på skärmen och aldrig aldrig någonsin skulle du komma ut till oss.
Tusen gånger skulle jag kunna ligga på britsen och tanten skulle köra med sin lilla kameramaskin och det här kalla smetet skulle blöta ner mina trosor. Men du skulle aldrig någonsin vilja komma ut till oss.
Vi skulle få vinka till skärmen. Du skulle inte vinka tillbaka. I tusen och åter tusentals år.
Och tiden har verkligen stannat av helt totalt.
