Fjärde marshelvete.
Jag är så arg.
Jag är så arg på barnmorskan, på Kent. Säkert på profylaxtanten.
Idag tar jag på mig peruken. Jag fick den av min bror för många år sen. Han hade köpt den i en second hand-affär. Har man den bak och fram bildar nackhåret en schysst liten lugg.
Jag har på mig den idag för att få bort den arga elaka kalkonliknande människan som jag blivit. Den ska parera.
För jag är arg. Jag är arg och trött. Jag är så trött så trött så trött så trött. Jag är så trött på att vara trött. Jag är för trött för att sova. Och alldeles outsägligt ensam. Jag är så jävla arg. På den som jag har blivit med den här alldeles abnorma kroppen som inte klarar av någonting alls.
Det känns som att det ställs alldeles oöverkomliga krav på mig. Som att det är saker som jag tycker är svåra och jobbiga men som det bara är förutsatt att jag ska göra. Det känns som att jag ska föda det här barnet och att det kommer att ryckas ifrån mig så snart det är fött. Andra kommer exploatera och skämma bort och forma och fruktansvärda mitt barn. Min roll kommer att vara utspelad. Jag kommer fortfarande att få dra allt lasset. Jag kommer behöva ta hand om det här barnet, men det är andra som kommer att förstöra det.
Jag kommer inte att få någon cred. Ingen kommer att fatta att det är jag som har gjort det här. Vad jag har gjort för det här. Det kommer bara att ryckas från mig.
Kent kommer få all cred. Han kommer ju att bli en sån bra pappa. Barnet kommer att vara så sött. Det kommer ju vara så likt pappa. Och barnet kommer älska pappa. Mer än mamma. För mamma älskar inte barnet. Jag sköter markservicen. Andra formar upp pojken till att tycka om att döda saker och ta sönder saker, sånt som pojkar gör. Boys will be boys. Pappa får all cred.
Ibland tror jag att jag hatar Kent. Jag hatar hans lugn och hans tystnad. Jag hatar hur han blir smalare och smalare ju mer han arbetar. Jag hatar att han är vacker och oförstörd medans allt som någonsin var jag nästan är helt borta. Dumma, arga, fula Carro. Som aldrig någonsin får gå ut i leoparspumpsen även om hon velat.
Det är paradoxalt. Någon gång har jag kommit på mig själv med att vara rädd att han ska gå. Han är ju smal och vacker, han kan träffa någon smal och vacker. Han behöver ju inte dras med den dumma arga fula kalkonen. Med kalkonhåret. Å andra sidan tänker jag att jag själv ska gå. Lämna honom i hans tystnad och hans nöjdhet. Jag förstår inte alls vad som var så förbannat attraktivt med den här tystnaden och passiviteten. Han kan sitta här och må, han som inte ringt samtal för att fixa barnvagnshjul eller fått sitt utseende kommenterat av barnmorskan eller fått blod på papperet eller bokat profylaxkurs eller inte kunnat andas eller kissat två gånger per natt eller behövt attrapper för att ens sitta i soffan eller ska sluta på sitt jobb för att sitta hemma och se dum ut med ett dumt och elakt och rödhårigt gossebarn. Då tänker jag att jag klarar mig själv. Att jag hellre klarar mig själv. Och får all cred själv. Och kan uppfostra det dumma gossebarnet till ett nästan gott.
Det är bara mycket ensamt nu.
Jag har blivit en ond människa. Nej, för det kanske jag alltid varit. Men det är tydligare nu, när jag borde vara på toppen av mjukhet och helgonlik godhet. Jag är fet och bitter. Jag sover tio timmar per natt, jag jobbar över varje dag. Jag biter mig fast vid mitt jobb som om det är det sista som är kvar av det som en gång var jag. Annars är det inget mer. Inga aktiviteter, happenings, socialt. Jag är avskild från världen och människorna i den. Jag har sjunkit in bakom den här jättemagen där jag reducerats till den här lorten som barnmorskan säger ser trött ut.
Fet och bitter. Med peruk. Jag var aldrig någon sån som sa "na" när de såg ett barn. Det kanske fanns en anledning till det.
