Bring your own bottle

Jag har inget bra sinnestillstånd. Och jag måste hitta något. Nu är varje dag timme och minut en itch. Varje liten smärtimpuls tror jag är en första värk. Varje kurr knorr i kroppen vill jag överanalysera. Kiss tror jag är vatten som går. Jag stirrar gloögt ner i toaletten. Dåligt humör, fett hår och finnen jag hittade imorse tänker jag är förlossningspeppade hormoner som börjat flaxa runt i kroppen. Och det är hela tiden samma tanke "Nu börjar det!"

Jag får ett jättebra tips av en god vän. Hon säger att jag ska se det som två veckors semester. Två veckors semester att bara ha semester på. Vila och titta på massa skit på teve och röra sig lite sådär och sitta på balkongen och läsa en god bok. Det tycker jag är ett jättebra tips. Och jag önskar att jag var sådan. Men jag är svår. Jag gör det svårt för mig. Jag går runt och åmar mig och pawar prövande på väggarna för att se om de är klätterbara. Lite försöker jag hålla modet uppe. Men redan igår (andra dagens ledighet) rinner de första tårarna av ångest och apati och ilska och urtråkan ur mig.

Tänker jag en sekund framåt i tiden då får jag nästan svimningskänslor av ångest. "Tänk om han inte kommit till helgen..." "...till nästa vecka..." "...tills nästa barnmorskebesök..."

Och så försöker jag se förnuftigt på saker och ting. "Ut kommer han ju alltid" (förnumstigt). Och sedan ser jag på saker och ting som jag ser på saker och ting: It just ain't gonna happen. Jag kommer falla mellan stolarna i sjukvårdens byråkrati och när de hittar mig blodförgiftad och utslagen framför days of our lives i mitten av juni med en stor lilafärgad missformad svällmage kommer de att säga "ojsan" innan de trippar mig asfull av kemikalier och medikamenter och åtta dygn senare sliter de ut den här plommonfärgade hudklumpen ur mig med plåttänger och då är både han och jag så jävla sjuka och förgiftade av graviditet och av varandra att det inget mer finns att göra.

Ja. Som jag ser på saker och ting.

Idag: Cykling!