Bring your own bottle

For more crazy adventures, check out carrosell.blogg.se
(Jag fortsätter där)

Jag har inget bra sinnestillstånd. Och jag måste hitta något. Nu är varje dag timme och minut en itch. Varje liten smärtimpuls tror jag är en första värk. Varje kurr knorr i kroppen vill jag överanalysera. Kiss tror jag är vatten som går. Jag stirrar gloögt ner i toaletten. Dåligt humör, fett hår och finnen jag hittade imorse tänker jag är förlossningspeppade hormoner som börjat flaxa runt i kroppen. Och det är hela tiden samma tanke "Nu börjar det!"

Jag får ett jättebra tips av en god vän. Hon säger att jag ska se det som två veckors semester. Två veckors semester att bara ha semester på. Vila och titta på massa skit på teve och röra sig lite sådär och sitta på balkongen och läsa en god bok. Det tycker jag är ett jättebra tips. Och jag önskar att jag var sådan. Men jag är svår. Jag gör det svårt för mig. Jag går runt och åmar mig och pawar prövande på väggarna för att se om de är klätterbara. Lite försöker jag hålla modet uppe. Men redan igår (andra dagens ledighet) rinner de första tårarna av ångest och apati och ilska och urtråkan ur mig.

Tänker jag en sekund framåt i tiden då får jag nästan svimningskänslor av ångest. "Tänk om han inte kommit till helgen..." "...till nästa vecka..." "...tills nästa barnmorskebesök..."

Och så försöker jag se förnuftigt på saker och ting. "Ut kommer han ju alltid" (förnumstigt). Och sedan ser jag på saker och ting som jag ser på saker och ting: It just ain't gonna happen. Jag kommer falla mellan stolarna i sjukvårdens byråkrati och när de hittar mig blodförgiftad och utslagen framför days of our lives i mitten av juni med en stor lilafärgad missformad svällmage kommer de att säga "ojsan" innan de trippar mig asfull av kemikalier och medikamenter och åtta dygn senare sliter de ut den här plommonfärgade hudklumpen ur mig med plåttänger och då är både han och jag så jävla sjuka och förgiftade av graviditet och av varandra att det inget mer finns att göra.

Ja. Som jag ser på saker och ting.

Idag: Cykling!

Vi letar bil. Vi har letat bil aktivt och det går skitdåligt. Den första bilen som vi tittade på för ett par veckor sedan hade många rätt. Det var en bra bil. Men vi köpte inte den. Det behövdes bytas ut någon grej och vi ville få ner priset lite. Vi fick inte ner priset, så vi lät det bero. Och den försvann. Sen anade vi att vi gjort bort oss. Och ju mer tid som går, desto tydligare blir det, att vi gjorde bort oss på den där första bilen. Vi borde kastat oss över den och ätit upp den med hull och hår. Tydligare och tydligare blir det. Ju fler halmfyllda skodor och suzukis som vrålar ut sin raketmotorsångest mot himlen som vi provkör, desto tydligare blir det. Vi gjorde bort oss på den första bilen.

Nu har vi en honda från tidigt nittiotal. Den går som en jävla klocka. Men det finns ingen chans att vi kan få vår hjulvagnslastarelastbil till barnvagn in i hondan från tidigt nittiotal. Vi får ju inte ens in den i lägenheten. Vi har hyrt en bit mark en bit utanför stan där vi förvarar den. Vi har spännt upp specialimpregnerad segelduk ovanför den så att den har en hangar att bo i. Tills dess att barnet kommer hyr vi ut den till socialförvaltningen, som låter nyanlända flyktingar bo i den. Tills det att de slussats ut i samhället och fått egna lägenheter, erbjuds de en plats i vagnen. Varje familj får ett eget rum och så finns det ett gemensamt allrum med teve. Kökshanteringen sköts gemensamt.

Jag tycker egentligen inte om att titta på bilar. Det är mycket pengar som ska sprättas och jag har dålig koll och får ångest. Jag blir nervös att det ska bli fel. Att vi köper någon skit för att jag råkar säga att jag tycker att färgen är fin. Kent kan ju iallafall.

Så jag har bytt taktik nu. Jag tittar på barnvagnar istället. Det är mycket mer överkomligt. Också SVINDYRT men inte fullt så svindyrt som bilar. Jag scrollar igenom hela blocket och försöker mäta med blicken och mejlar till folk och frågar uppnosigt om måtten. Ibland kollar jag de etablerade märkenas hemsidor och då kilar det lite på insidan av låren. Allt jag vill ha är en liten vagn. En liiiiiten, liiiiiiiiiiiiten vagn som går att packa ihop och smälla in i den lilla klockbilen från tidigt nittiotal. Så kan vi fortsätta att köra den till slut. Och dessutom ha en vagn som man kan ta med sig någonstans. Till exempel på bussen. Som man till exempel kan föra framåt med handkraft. Som det är nu våndas jag för att åma mig ut på ringvägen med min utombordarmotorsförsedda blåval och ratta in mot stan. Jag får sitta och vara lattemorsa med min lilla pappmugg på ett fält utanför Oxie och föra fikasamtal med min fikapolare via mobiltelefon, för det är så nära stan som jag kan komma.

D-day!

Så här såg det ut på babytickern. Igår. Idag när jag skulle lägga upp bilden på det och kanske fira lite för mig själv hade babytickern fått fnatt. Det stod att det var one day to go. Det var inte sant. Började man trycka på andra visningsalternativ var den inte lika full av fnatt. Nu visar babytickern "40 weeks, 1 day". Det är sant. Och jag jobbade min sista dag i fredags.



Så idag sitter jag och kör den alldeles fantastiska Pearl jams "last kiss" på spotify, en alldeles bedårande låt om ett kärlekspar som är med i en bilolycka och tjejen DÖR ("...I lost my love, my life that night..."). Åh, så smäktande fantastiskt fruktansvärt. Och här sitter jag, fatty-fatty boom på (vad som skulle vara) mitt barns födelsedag utan myran av ett uns värkar och ylar med: "Oh where, oh where could my BABY be...??!"