Bring your own bottle

Det var inte så roligt att gå på ultraljud den här gången. Där var du. Igen. Du låg med huvudet ner och benen upp. Du var lagom lång, lagom tjock. Fortsätter du så här ska du väga 3,6 kilo när du föds. Jag vägde 3,7.

Men där var du. På skärmen. Ditt huvud. Din mage. Ditt hjärta. Dina lårben. De mätte och mätte. De försökte plåta ditt ansikte i 3D åt oss. Det gick sådär. Du låg med ansiktet helt nära livmoderväggen och dagen till ära hade du satt upp armarna i ett X framför ansiktet som för att skydda det. Vi fick en profilbild.

Men du såg ut som jag redan visste. Pappas näsa. Men också pappas munparti. Tjocka kinderna och den här truliga uppsynen. Jag satt och stannat bläddrade i Kents fotoalbum och tittade på barnbilder sen när vi kom hem.

Men det var inte så roligt. Du ser ut som jag visste. Du bor uppenbarligen i min mage. Från att förra gången ha varit en lättande försäkran om att du fanns och att ditt hjärta slog och att du mådde bra, kändes den här gången märkligt uppgiven. Det kändes som att vi skulle få hem tio till sådana här landstingsbrev med vikkanter till oss med nya tidpunkter för ultraljud. Och så skulle vi få gå på dem och titta på dig på skärmen och aldrig aldrig någonsin skulle du komma ut till oss.

Tusen gånger skulle jag kunna ligga på britsen och tanten skulle köra med sin lilla kameramaskin och det här kalla smetet skulle blöta ner mina trosor. Men du skulle aldrig någonsin vilja komma ut till oss.
Vi skulle få vinka till skärmen. Du skulle inte vinka tillbaka. I tusen och åter tusentals år.

Och tiden har verkligen stannat av helt totalt.

Imorgon ska vi på ultraljud två. Snälla, var frisk, betagande och vacker. Okej, skit samma då, men var frisk. Jag vill att du ska vara frisk. Att du ska må bra.
Tänk om vi får se dig. Åååh. Kom igen nu, visa dig för oss. Det var ju så länge sen sist.

Jag var så arg häromdagen. Det är jag ibland. Jag fick censurera min blogg lite. Jo, den var censurerad.

Nu har jag varit rädd för att gå in på bloggen. Jag har varit rädd för att folk skulle ha skrivit kommentarer i stil med "FY!!! Ond, ond människa!" Eller visst, skitsamma. Det var ju det som bloggen handlade om också.

Å andra sidan tycker jag att det är viktigt att det kommer med. Alla aspekter. Nu är det sjunde månaden och allt är inte guld och gröna skogar. Jag hade inte kunnat skriva en jolly-jollyblogg om den fantastiska upplevelsen att vara gravid för det hade inte varit jag. Det hade framför allt inte varit sant. Jag är ovan och obekväm och okunnig. Jag är trött och tjock och jag har ont. Det påverkar min vardag väldigt.

Nu går boandet in i en högre växel. Det står en tvättmaskin inslagen i frigolit bakom min rygg ready steady att flyttas in. Igår var hela dagen ikeadag på malmös världens-största-ikea. Vi kom vid tolv och lämnade vid fem. När Es och jag kom ut med vår rullkärra började vi på allvar fundera på om det gick att fälla sätena i en volvo 740 från sent åttiotal. Vi hade nuddat vid frågeställningen när vi parkerade på parkeringen. Nuddat vid frågat och så hade jag viftat bort den med någon sån här bra lösning som "det rer sig". Det redde sig, på något orimligt vis. För det gick inte att fälla sätena i en 740 från sent åttiotal. Bilen var stor och bagaget var stort men det gick inte att liksom implementera de här två med varandra. Det fanns en liten liten lucka med måtten 20x10 centimeter där man visst kunde lasta skidor. Skidor?!?!! Jävla norrland. Jävla sverige. Var hade de billy-bokhyllas lucka?! Och vika amon bordskiva à 60 x 200 centimeter-luckan?

Iallafall fick vi in det. Det var inte laglig körning. Och det var bara en plastkåpa på sidan av passagerarsätet som for åt helvete.

D har fått en madrass i sin crib. Den är bubblig och det ska vara skönt och svalkande. Jag tror inte spädbarn är så kända för att svettas, men skitsamma.

Och på torsdag har jag tagit ledigt från jobbet. Jag frågade min chef om jag fick ledigt och blev så lättad att hon inte frågade varför. Min allrabästis och jag. Ska åka. Till ullaredet. Hon bor ju i linköping så hon och hennes karl kör. Jag möter upp via en bussresa. Det kommer bli... oj. Icke desto mindre har jag börjat förfärdiga en inköpslista. Det kan man göra i dessa tider genom att andra personer som också ska ha barn när runt maj 2010 också bloggar och också åker för att boa in sig på ullaredet lägger ut sina inköpslistor på bloggen och då kan man sno dem rakt av och bara anpassa dem efter en själv. Frågan är nu bara om det är rättast att säga att man ska åka till "ullis" eller "ullet"? Knepet kanske är att inte prata om det alls. På min inhandlarlista har jag kort och gott skrivit "ULLT!"

Jag är så arg.

Jag är så arg på barnmorskan, på Kent. Säkert på profylaxtanten.

Idag tar jag på mig peruken. Jag fick den av min bror för många år sen. Han hade köpt den i en second hand-affär. Har man den bak och fram bildar nackhåret en schysst liten lugg.

Jag har på mig den idag för att få bort den arga elaka kalkonliknande människan som jag blivit. Den ska parera.

För jag är arg. Jag är arg och trött. Jag är så trött så trött så trött så trött. Jag är så trött på att vara trött. Jag är för trött för att sova. Och alldeles outsägligt ensam. Jag är så jävla arg. På den som jag har blivit med den här alldeles abnorma kroppen som inte klarar av någonting alls.

Det känns som att det ställs alldeles oöverkomliga krav på mig. Som att det är saker som jag tycker är svåra och jobbiga men som det bara är förutsatt att jag ska göra. Det känns som att jag ska föda det här barnet och att det kommer att ryckas ifrån mig så snart det är fött. Andra kommer exploatera och skämma bort och forma och fruktansvärda mitt barn. Min roll kommer att vara utspelad. Jag kommer fortfarande att få dra allt lasset. Jag kommer behöva ta hand om det här barnet, men det är andra som kommer att förstöra det.

Jag kommer inte att få någon cred. Ingen kommer att fatta att det är jag som har gjort det här. Vad jag har gjort för det här. Det kommer bara att ryckas från mig.

Kent kommer få all cred. Han kommer ju att bli en sån bra pappa. Barnet kommer att vara så sött. Det kommer ju vara så likt pappa. Och barnet kommer älska pappa. Mer än mamma. För mamma älskar inte barnet. Jag sköter markservicen. Andra formar upp pojken till att tycka om att döda saker och ta sönder saker, sånt som pojkar gör. Boys will be boys. Pappa får all cred.

Ibland tror jag att jag hatar Kent. Jag hatar hans lugn och hans tystnad. Jag hatar hur han blir smalare och smalare ju mer han arbetar. Jag hatar att han är vacker och oförstörd medans allt som någonsin var jag nästan är helt borta. Dumma, arga, fula Carro. Som aldrig någonsin får gå ut i leoparspumpsen även om hon velat.

Det är paradoxalt. Någon gång har jag kommit på mig själv med att vara rädd att han ska gå. Han är ju smal och vacker, han kan träffa någon smal och vacker. Han behöver ju inte dras med den dumma arga fula kalkonen. Med kalkonhåret. Å andra sidan tänker jag att jag själv ska gå. Lämna honom i hans tystnad och hans nöjdhet. Jag förstår inte alls vad som var så förbannat attraktivt med den här tystnaden och passiviteten. Han kan sitta här och må, han som inte ringt samtal för att fixa barnvagnshjul eller fått sitt utseende kommenterat av barnmorskan eller fått blod på papperet eller bokat profylaxkurs eller inte kunnat andas eller kissat två gånger per natt eller behövt attrapper för att ens sitta i soffan eller ska sluta på sitt jobb för att sitta hemma och se dum ut med ett dumt och elakt och rödhårigt gossebarn. Då tänker jag att jag klarar mig själv. Att jag hellre klarar mig själv. Och får all cred själv. Och kan uppfostra det dumma gossebarnet till ett nästan gott.

Det är bara mycket ensamt nu.

Jag har blivit en ond människa. Nej, för det kanske jag alltid varit. Men det är tydligare nu, när jag borde vara på toppen av mjukhet och helgonlik godhet. Jag är fet och bitter. Jag sover tio timmar per natt, jag jobbar över varje dag. Jag biter mig fast vid mitt jobb som om det är det sista som är kvar av det som en gång var jag. Annars är det inget mer. Inga aktiviteter, happenings, socialt. Jag är avskild från världen och människorna i den. Jag har sjunkit in bakom den här jättemagen där jag reducerats till den här lorten som barnmorskan säger ser trött ut.

Fet och bitter. Med peruk. Jag var aldrig någon sån som sa "na" när de såg ett barn. Det kanske fanns en anledning till det.