Bring your own bottle

Vi har firat vår första jul tillsammans. Utan pappa. Du har varit med mig och jag har stoppat oss galna med socker och choklad. Du har varit sockrig och glad och kommit igång ordentligt med sparkandet. Kommit igång så att jag nästan kan börja urskilja mönster. Du gillar när jag har ätit. Du är pigg på morgonen. Sen kör du gärna en omgång på kvällen. Både min mamma och min bror har fått känna dig nu och det är alldeles fantastiskt. Hur de håller handen på min mage och så sparkar du till varpå de rycker till. Min mamma blev alldeles lyrisk. Alldeles jollrig. Min bror tar mycket på magen och skakar den lite och han ylar och vyschar och gullar och låter. Jag tror att du kommer känna igen honom när du kommer ut. Nästan mer än pappa. Pappa, som trots sin alldeles framträdande roll i detta, bara känt dig sparka två gånger. Men jag säger till honom att det bästa är om vi bara ligger tillsammans i soffan och att han håller handen på magen, så kan det komma efter en stund. Han har inte ron. Han trycker handen i minutsekvenser när du kanske inte alls är igång. Jag önskar att han kunde få känna det med samma självklarhet som jag. Nu är det snart nytt år. Och då, då kommer du.

Idag handlar bara om bacon. Oh satan i gatan, bacon. Kent skulle äta lunch igår och han sa att han tänkte äta lite bacon. Och då slog det fel i huvet på mig. Sen stekte han bacon och åt bacon. Innan jag ens kommit in i köket!
Idag ligger bacon som en bacondimma över mig. Jag är vegetarian och har inte ätit bacon på tio år. Men idag... Jag sitter på jobbet och håller fast mig i skrivbordskanten för att inte väta ner mig själv vid tanken på bacon.Jag stirrar in i skärmen och jag försöker och försöker verkligen att koncentrera mig men näsan och magen och tungan tänderna läpparna fantiserar bara om att jag står vid köksslasken och äter fetblött bacon direkt ur stekpannan.
Gau-gau.

Jag fick ju lite ont i magen när jag cyklade. Som om magen bouncybouncade så fort jag cyklade över minsta lilla gupp. Eller rättare sagt, över ungefär vad som helst som inte var nybonat balsalsgolv. Det var precis som ett håll som kom på ena sidan eller på båda sidorna, starkt som fan. När jag envist cyklade det på när det kom slutade det med att jag fick kasta mig av cykeln och stå dubbelvikt och kvida vid sidan av den en stund. Sen hoppade jag på den igen. Men rätt snabbt funkade det inte att hoppa på den igen. Jag fick gå långa bitar ledande den jävla cykeln.Sen kom det när jag började gå också! Bara jag promenerat ett par minuter i normal promenerarfart fick jag stenhåll. Som högg både till höger och vänster på magen. Eller på ena sidan. Eller mitt på den. Så när jag var ute och gick fick jag stanna till ibland så att hållet fick ebba ut. Det var som jag fått den här fönstertittarsjukan, som pensionärer får, de är ute och går och så får de ont någonstans och då måste de stanna en stund och stå och glo eller hur det är. Precis så var det. Jag fick stå och hänga lite var stans. Ibland haltade jag fram med en arg hand inkörd i magen.

Min egen diagnos handlade om ligamenten. Det finns två framträdande sorters graviditetsmärtor. Det finns del den här molande mensvärken, "växtvärk", när livmodern växer. Sen finns det de här knivhuggarsmärtorna som är ligamenten som väl också växer eller justerar sig på nåt vänster.
Och det här tänkte jag absolut hade med ligamenten att göra. Det högg ju som fan där på sidan och så fick man vänta en stund och så gick det över. En stund. Och då tänkte jag ut en bra idé som baserades på att ligamenten låg lite efter och inte riktigt var så långa som de borde vara i förhållande till magen. Och så när jag gick, eller cyklade, så hängde inte de för korta ligamenten med att hålla i den gigantiska magen. Så att det liksom ryckte till dem. Jag mejlade inte barnmorskan om det. Jag tänkte att allt skulle bli bra när ligamenten växt ikapp sig lite och sen skulle jag kunna cykla igen.

"Ha ha ha ha ha" sa min kollega, som fick barn i februari. Jag har henne och frågar om de mesta grejer rätt ofta. Eller, jag försöker bara fråga henne om det som verkligen är akut konstigast. "Det är sammandragningar, de går inte alls över och de kommer bara att bli ännu värre!"

Så mina egna försök till en tröst var förgäves. Den här pensionärspromenadtaktssmärtan var livmodern som börjat träna sig på att dra ihop sig och klämma ihop (och ut!) barn. Och det här var bara dens första taffliga steg! Det här skulle den hålla på med mer! Oftare! Ännu mer kraftfullt! Och du och jag som hade det så bra när vi cyklade. Du var så glad och jag var så glad. Jag som hade tänkt att vi skulle kunna hålla på med det ända tills du kom. Och, o så mycket jag längtar tills att du kommer.

Brev till min ofödde son

I maj kommer du med storken(nåja) och utökar vår lilla familj! Både jag och din mamma längtar ihjäl oss efter dig medan katten kanske kan bli lite avundsjuk i början eftersom hon får all vår uppmärksamhet och kärlek än så länge.

Från det positiva grav-testet till att vi fick se dig och bekräfta att du verkligen var på g gick det en fasligt lång tidsperiod spm var ganska jobbig eftersom vi inte kunde vara säkra på att du hade det bra i mammas mage. När vi sen äntligen fick se dig släppte all oro direkt, du sprattlade med armar och ben och verkade ha "the time of your life". Knappt en vecka senare träffade vi barnmorskan och lyssnade på ditt hjärta som slog med en ljudnivå som nästan fick hela familjernas hus att skaka. Tack för att du stillade vår oro, nu följer vi utvekclingen med enbart glädje och förväntan!

Nu finns bara alla tusen och åter tusen frågor kvar i huvudet:
- vilken hårfärg får du?
- vilken dialekt får du(skånska el. rikssvenska el en blandning som Wild kids-Ola)?
- får du mammas eller pappas temperament, eller en kombination = tvångtröja?

Ibland går man och funderar på om man är redo att bli förälder, är visserligen 35 år gammal men fortfarande med lite tonårsrebellsfasoner kvar, dom försvinner nog aldrig. Men jag brukar komma fram till att, ja, jag är redo eller så redo man kan bli.

Vi ses på UMAS i maj min käre son, du känner igen mig som han som är likblek i ansiktet och genomsvettig med ett stort leende på läpparna och en tår i ögonvrån.

Idag kommer jag och går i vårt långsträckta kontorslandskap och en av damerna i andra ändan ropar rakt ut nåt i stil med oh my god. Så jag garvar som fan och när jag kommer fram till henne så håller hon redan händerna utsträckta framför sig i midjehöjd. Men innan hon tar frågar hon mycket artigt om hon får ta.
Det tycker jag är jättefint. När de frågar. Å andra sidan tycker jag det är alldeles bedrövligt när gravida magar, till skillnad från civila, är allmän egendom. Men nu tycker jag att det är helt okej att känna. Det är inte så mycket min mage som din mage. När vänliga människor i min närhet vill lägga sina händer på dig tycker jag att det ger positiva vibbar. För dig och mig och oss.

De tycker att jag blivit så stor på jobbet. Jag tror inte alls att det har så mycket att göra med tillväxttakt som med val av kläder. Har jag något lite puffigt på mig ser jag mycket mindre gravid ut än när jag klär mig som jag föredrar, fatpants och en t-shirt från förr. Från innan.

Vi är över halvleken och det är mindre än hälften kvar. Om jag enligt lagen om attraktion tänker att jag ska föda mig ett aprilbarn, lovar du att komma ut lite tidigare än beräknat då? Jag älskar dig. Puss

Mina bröst är så himla stora. Magen är rätt stor. Den är schysst snyggt bullig. Men pattarna är fan enorma! För ett tag sen började de svälla över mina vanliga kupor. Så jag fick gå upp en storlek. En storlek större, handlade jag på mig. Sen insåg jag att jag behövde flera. Och en obevakad dag i lindexaffären hittade jag en alldeles abnorm behå! Det var den största jag sett! Så jag tänkte att jag måste testa den! Jag vet ju hur man ser hur en behå är för liten, alltså ville jag prova gigantus för att se hur man ser att en behå är för stor. Men jag stod i provhytten och det visade sig att jag fyllde ut den. Den passade. Ikea kom förbi med en skåpbil så att jag kunde få hem den.

Sen idag kommer det här: Jag har en fin behå jag har köpt i london i enormus-storlek. Och idag är jag fin i petrolblå klänning och pullover och allt. Innan jobbet äter jag en halv knäckemacka. Ett knäckemacksflarn, en smulis, trallar sig ner i urringningen och ålar sig med dödens beslutsamhet ner dit ingen människa någonsin varit förut. Jag cyklar till jobbet. Det kliar lite. När jag timmar senare forcerar brösten åt var sitt höger-vänster upptäcker jag rivmärken på insidan mellan dom. Då har lille smulis legat där och kavat hela dagen! Kavat och mosats och kippat efter luft så att han gjort blodiga spår i gigantpattes ömtåliga hud! Darn.

Men det värsta är! Det ilar i dem. Jag sitter på jobbet och det iiiilar och iiiilar i dem.Och är det fan för att de håller på att svälla än värr, då vet jag inte vad jag gör. Jag ska gaffatejpa in dem i gaffatejp och svarta sopsäckar. Jag ska köpa två rullstolar i rullstolsaffären och sätta nummer ett och två i varsin av dem och sen ska jag bara stå där.

Vi har varit i London, du och jag. Bara du och jag och min allra bästis. Pappa lämnade vi hemma. Det var en bra resa. Vi hade det bra, du och jag. Men lite svischade du runt, speciellt när vi skulle upp i luften. Men jag hade nästan inget ont, och bara lite stram. Igår när jag kom hem smörjde jag in dig eller mig eller vems nu magen är med fet kräm och bara kände hur den sög åt sig.
Och idag fick pappa och jag en till close encounter med dig. Vi skrev in oss på mördavårdscentralen. På mördavårdscentralen där barnmorskan ursäktade sig tusen gånger över att det gått så lång tid. Att vi fått klara oss själva i början, när man har så många frågor. Sen fick mamma ligga på en brits och så hällde barnmorskan smet på mammas (eller din, eller hur det nu var) mage och sa att "nu blev det kallt". Och mamma sa till barnmorskan att du hade knött ner dig där du trivs som bäst, långt ner till höger och då smorde barnmorskan bara där och mamma hade vikt ner brallorna så långt det gick. Sen sa barnmorskan att vi inte fick bli besvikna om vi inte fick höra ditt hjärtljud, för det var inte alltid man kunde göra det. Det var sekunden innan dina enorma, kraftfulla hjärtslag strömmade ut ur högtalaren. "Som en plåt som slår i vinden" tyckte mamma. Och pappa höll med. Du lät bra, sa barnmorskan. Hjärtat var starkt och pulsen jämn.
Sen tog de blod av mamma och kiss av mamma. Sen sa barnmorskan att allt såg bra ut. Allt allt såg bra ut. Bra grogrund, good place for you. Inuti mamma.

Det här kan bli det sista som jag skriver till dig, för imorrn kanske du inte finns kvar. Jag är i vecka 19 av 40 och imorrn ska vi på vårt allra första ultraljud. Aldrig någonsin har någon tittat, klämt eller känt efter dig. Aldrig någonsin har någon sagt till mig att allt är okej. Att det verkar bra. Att du ser bra ut. Att det kommer att gå bra. Att jag är bra och att du trivs i mig. Men imorrn ska vi på det första ultraljudet. Och i förra veckan började jag känna hur du rörde på dig. Du trampade i komptakt när jag cyklade. Du snurrade runt när jag hade ätit lunch. Du låg i vägen långt ner i magen så att jag inte kunde ta i med benet som vanligt. Men också så kunde jag interagera med dig. Jag kunde ligga i sängen och sparka med benen och när jag gjorde det så svarade du.

Sen i torsdags var jag hos naprapaten. Jag låg på mage på en brits och naprapaten frågade om det var okej och jag tyckte att det kändes okej. Och sen dess har du inte sagt ett ord. Hur mycket jag än trampat eller sparkat. I helgen sprang jag upp ett våningsplan extra i trapphuset för att jag trodde att jag kände något. Men så var det inte. Det har varit så tyst nu. Så ensamt, så konstigt.

Och jag tittar på min mage och jag mäter den med måttband. Jag konstaterar att jag inte växt något alls. I en period där jag borde gått upp åtminstone en 4-5 kilo har det inte hänt någonting alls. Jag var så glad när du var här och jag var så lycklig att du fanns och att du visade dig för mig. Det var vår lilla hemlighet. Nu har jag inte hört av dig på vad som känns som evigheter. Som om du trevande började försöka göra dig förstådd och sedan gav upp. Och någon tyckte att det var tidigt som jag kände och jag var störtlycklig. Men nu. Är jag inte det längre. Och nu, när det snart är dags att gå och sova natten innan det förbannade ultraljudet och fruktansvärda avskyvärda besked. Jag vill inte ha en tant och tantens tystnad. Jag vill inte höra några "men" eller "tyvärr". Jag vill att du ska ligga och skvalpa och att du ska rulla runt inne i mig. Att vi ska åka ut på cykeltur och att vi ska dela en pasta. Jag vill ha dig och jag vill att du ska komma här och att du ska bo med mig och babie. Jag vill inte försöka resa mig igen. Jag vill inte komma igen. Jag är så jävla skiträdd. Andra kanske tycker att ultraljud är alldeles fantastiskt men det gör inte jag idag. Jag ville ha dig här, du jag och babie. Jag håller på att slå ihjäl mig själv. Helvete också.