Bring your own bottle

Hörrdu bebben, kan du inte ta och göra någonting? Hur ska jag veta att du lever och mår bra om jag aldrig märker av dig? Enligt vetenskapliga beräkningar ska du ha bott i min kropp i nästan tre månader nu, men rent fysiskt, från dig, har jag inte märkt av någonting alls ännu. Bevisen på din existens som jag har är 1. Ingen mens 2. Ett gravtest med ett plus på 3. Lite svullen mage.
Men jag undrar ibland om det räcker? Ingen mens kan bero på att min kassa kropp håller på att falla sönder. Gravtest kan ha fel. Och tjock har jag alltid varit.
Men jag var så himla stolt när magen började ändras! När den började bukta sig. När den började anta formen av en snygg kula. Men det har jag märkt är så pinsamt sammankopplat med vad jag äter och inte. Som de senaste dagarna, då har jag varit sjuk. Och hungern har inte varit något vidare och lilla gravillamåendet (om det ens är det?) har hängt över mig. Så det har inte blivit så mycket ätit. Och nu är "du" så himla liten! På morgnornarna syns du nästan inte alls. Och på kvällarna inte heller! Absolut syns du inte mer nu än du gjorde när jag för flera flera veckor sedan började se den där "buktningen". Ska du inte växa mer? Kan du inte ösa på nu då? Är inte det här perioden för att du ska börja göra det? Vi skulle ju gå upp ett kilo i veckan, nu ju, du och jag.
Så hur ska jag veta? Ponera att du finns. Mår du bra? Är allt okej? Eller har du slutat andas innan du ens började? Känner inte min kropp av det? Orkar den inte med att stöta ut dig?
Helvete också.

Dag ett, vecka 14. På morgonen är magen mycket mindre, då är den nästan som "vanligt". Det tycker jag inte om. Jag vill att den ska vara stooooor! Så på morgnarnarna går jag och smeker mig över magen och saknar bulan och klämmer på bebisen så att bebisen ska känna sig omtyckt. Men på kvällarna är den större! Den börjar jobba på sig redan runt förmiddagen. Så på kvällarna går jag runt och smeker över magen med handen och puttar på den och vill att bebisen ska känna sig omtyckt. Älskad.

Iallafall finns det j-ä-t-t-e-många sidor som berättar för en vad som händer i varje vecka. Varje måndag (för min befruktning lär enligt internet skett en söndag vilket innebär att varje ny graviditetesvecka infaller på en måndag, mycket smidigt) googlar jag på "+gravid +vecka XX" och sen kan man sitta en jättelång stund och bara läsa. Vissa sidor har små bilder från ultraljud. Andra sidor har bilder på magar. Vissa sidor har tecknade mödrar med tecknade foster placerade i naveltrakten. Och så finns det bara tecknade foster också. Ibland är de bra. Ibland är de mindre bra. Ibland är de så mindre bra att man känner sig jävligt avskräckt. Hörrni! Den här veckan ska mitt alienbarn se ut så här enligt growingpeople.se. What the f....!?

Jag hade varit i göteborg på bröllop i helgen. Jag kom hem på söndagen på dan. I alla fall skulle jag ha mens och det visste jag om. Jag hade sovit på ett skithårt golv på natten och vaknat på morgonen av den vanliga mensvärken och tänkte att den var på väg. Men så kom jag hem och inget hände. Jag satt i vardagsrummet och tänkte "nu kommer den!", "nu kommer den!", "eller nu!" Jag sprang på toaletten och stirrade ner i den. Till historien hör att jag slutat med p-piller nästan två månader tidigare, i slutet av juni. I mitten av juli hade min kropp gone bananas. Den hade börjat bete sig som aldrig förr. Håret var fett och huden var fet och jag var fet. Och brösten! Kokheta. Det var som att bära runt på värmeaggregat. De gjorde skitont och såg alldeles galna ut. Så jag hade anat oråd. Och för varje "symptom" jag googlade på hamnade jag oavkortat på sidor med "tecken på att du är gravid". Jag var lite chockad. Visst ville vi försöka bli med barn med att det skulle gå så smashing fort hade jag aldrig kunnat ana. Det var inte ens vidare beräknat. Halvt förskräckt fick jag börja räkna datum för när mitt vikariat egentligen skulle ta slut. Revidera hela almanackan framåt för att inventera vad jag egentligen hade tänkt att göra. Innan det här med ...barn. Så som resan till kreta med hela släkten, festivalen ute på landet, kräftskivor, släktbesök. Det blev en pusslig ekvation med att ha en bebis i magen och inte kunna dricka och drälla som man var van vid utan att väcka misstänksamhet.

Men sen blev det okej! Jag gick kategoriskt igenom allt och framkallade lösningar på allt. Jag bestämde mig för att jag skulle ordna allt. Och framför allt kände jag för första gången att jag kunde försaka alla planer. För att jag skulle bli mamma.

Så efter en sen natt i ett partytält långt ute på den skånska landsbygden där jag nästan inte kunnat tänka bort mitt eventuella barn alls, vaknade babie och jag och jag sa till honom att vi skulle åka hem och göra ett test. Jag hade haft mina "issues" sen ägglossningen och nu var det en dag kvar till mens men jag hade bestämt mig för att inte vänta längre. (Medvetet hade jag väntat också för att jag var rädd för vad testet skulle säga.) Vi kysstes på det.

Sen gick jag upp på stugans toa. Och där försvann tankarna på vårt gryende föräldraskap. Jag gick ut till babie sen och jag kändes som blodet försvunnit från hela min kropp och ansiktet var stelt och grått när jag berättade.

Efter det här kom en känsla jag inte räknat med. Jag var ärligt och öppenhjärtligt besviken. Och med den besvikelsen kom en annan insikt: Jag var verkligen redo för det här.

Så en månad senare när jag trampade mellan soffan och toaletten efter ett bröllop i göteborg och absolut inte kunde tänka på något annat än en eventuell annalkande mens som skulle förstöra allt och bara öppna upp för ännu en månad av väntan och funderingar, beslöt jag mig för att testa. Slösa ett dyrt test som ändå fanns i lägenheten. Jag gjorde det mest för att slippa undra. Slippa grubbla och skjuta upp den jäkla mensen ännu mer bara enligt lagen om alla sakers förjävlighet.

Så jag sa det till babie. Jag gick och gjorde testet. Jag satt på mattan i badrummet och räknade till fem elefanter och när jag satte på hylsan bara exploderade ett kryss upp i ansiktet på mig. Det skulle ta två minuter för testet att verka och jag som inte ens hämtat en klocka för att mäta de där två minuterna med, blev så förskräckt att jag genast kastade in testet under badrumsmattan så att jag inte skulle kunna se det. Sen reste jag mig och städade mycket rationellt upp omkring mig innan jag gick för att hämta en klocka som skulle mäta de två minuterna. Sen satt jag på badrumsmattan igen. Testet låg fortfarande under den så att jag inte kunde se det. När det gått två minuter på väckarklockan plockade jag fram testet som såg ut precis som det gjort tidigare och som fortfarande skrek ut plusset mot mig. Jag stirrade. Och förstod. Ändå jämförde jag mycket omsorgsfullt mot baksidan på testkartongen. "Streck - inte gravid", "plus - gravid". Jag satt alldeles tyst på mattan i badrummet med mitt test i handen och en helt ny värld som vara kom ösande över mig.

Då ringde telefonen. Babie, som var i ett annat rum, gick för att svara. Han kom förbi toaletten där dörren stod öppen och där jag satt på golvet med stirriga ögon och en alldeles sammanbiten mun. Mitt utseende fick honom att stanna. Jag stirrade honom till att stanna. telefonen slutade ringa. Han frågade hur det gått. "Har det gått två minuter?" undrade jag. "Det har gått säkert fem sen jag var här senast" svarade han. Så räckte jag honom testet. Och kartongen också, eller hur det nu var. Han sa "Men det är ju jättebra!" Jag tog mig upp från golvetoch stod på alldeles darriga ben och tryckte mig mot honom med armarna runt hans hals i dörröppningen och så bara stod vi där. Jag grät en skvätt, och sen bara stod vi där.

Babie lägger upp på sin statusrad på facebook i söndags. Han skriver nåt alldeles ascorny från sällskapsresan "Vi har minsann inte tappat orken, för till våren kommer storken!" Han får en massor grattishälsningar, glada tillrop, nyfikna frågor. Från en början hade vi sagt att vi skulle publicera vår nyhet samtidigt, men eftersom jag är lite däst efter bara ett par personers berättande väntar jag. En dag. Sen vill jag också ha en massa gratulationer och glada tillrop. Jag skriver "Is lady with a baby". Kort och enkelt. Och sen börjar det klirra in hos mig också. Från alla människor. Från hela landet. En del gör tummen upp. Andra skriver personligt. Jag går in på facebook flera gånger i kvarten för att se om någon mer har sett och om någon grattat nåt fint. Jag suger i mig. Sitter på bollen på jobbet och kupar handen om magen och lägger huvet på sne och säger (tyst för mig själv) "naaaaa...."

The word is out on the streets. Vi har tillbringat veckan med att berätta Den Stora Nyheten. Mamma skrattar och gråter på samma gång och börjar svamla så att jag alldeles lugnt tänker att det verkligen bara är en massa töntigt dravel jag hör. Mormor frågar sig mycket försiktigt fram och tycker att det är roligt. Min bror har haft en packad vecka och precis gjort en presentation och ser inte heller till den stora helheten och börjar rimflamsa, han också. Jag postar garn till dem allihop. Jag postar garn och en lapp med uppmaning "Nu kan ni börja..." I betydelsen; Nu kan ni börja sticka eller virka till den lille. Mamma fattar, mormor fattar nästan, min bror inte alls. Babie berättar för alla vänner. Vi är på konsert och han verkligen skiner där han går och berättar. Han frågar om jag vill säga till någon. Det vill jag inte alls. Jag känner mig nästan lite däst på att berätta. Idag skriver jag det i min ordinarie blogg. Så nu sitter jag och undrar; Är det någon som vi kan ha glömt? Någon som kanske är nära så att den borde få det personligen berättat men som kanske vi glömt bort i villan? Aldrig har jag varit så rädd för blod i trosorna som jag är nu.

Jag berättar för min chef. Det är alldeles fruktansvärt. Det är precis så fruktansvärt som jag har tänkt mig att det ska vara. Hela dagen, i flera dagar, har jag försökt hålla mig vid gott mod. Jag har tänkt på när-var-hur. Och hela tiden har det fallerat. Gått skitdåligt. I min fantasi och så också nu då, i verkligheten. Det faller sig så att jag är kvar länge på kontoret. Det faller sig så att mina kollegor går hem. Det faller sig så att jag är själv kvar med chefen och när hon passerar mitt bord med en kaffemugg säger jag att jag har något att berätta. Sedan viskar jag det ur mig. Jag är säkert högröd i ansiktet. Min chef processar denna information som ett praktiskt problem som ska lösas. Hon vill veta när. Hon vill veta hur det påverkar hennes personalansvar. Hon lägger en hand på min överarm. Sen börjar hon prata om amning. Och jag har den här skitenerverande, jättetjocka, ansträngda, jag-håller-på-att-börja-gråtarösten. Sen vill jag gå hem. Men jag vill inte bara rusa ut. Jag vill inte att det ska verkar som om jag verkligen suttit och väntat på en ensam stund med henne nu när jag är så jäkla osmidig och sitter och ber om cred för något som tusentals miljoners gjort innan mig och som, av människan, inte kräver någon tankeverksamhet. Alls. Så tänker jag att jag ska vara snäll mot mig själv. Jag har kommit på att jag inte alltid är det. Att jag pressar mig själv i situationer jag egentligen bara vill komma ifrån. När jag egentligen vill säga nej och gå hem. Så jag tänker att jag ska vara snäll mot mig själv. Och skit samma. Jag säger hej då, med den här asansträngda kväv-migrösten. Sen rör jag mig ur lokalerna och trycker flera gånger på hissknappen för att den ska komma snabbt. Jag cyklar i panik upp genom stan. Med sådana kalla kårar att jag sporadiskt måste säga "Usch!" högt. Jag lyckas inte cykla ifrån obehaget. Jag blir bara varm.

Welcome to the dawning of the magic twelfth week. Jag har varit och hälsat på vänner i stockholm i helgen. Vänner som jag bara lyckas med att träffa vid ett par tillfällen om året. Jag har bestämt mig för att berätta, vecka elva eller inte. Babie frågar mig om jag kan hålla mig när jag är där och jag säger att jag varken kommer kunna eller tänker göra det. Så jag berättar för dem. En efter en. Någon blir mest förvånad. Andra blir i fantastisk extas. Sedan sitter vi tillsammans på kvällen och jag känner en hand som bara letar mig mot magen och det är alldeles fantastiskt. Precis på samma sätt som min egen hand allt mer börjar göra samma sak. Massor babyprat. Massor. Som en kran där jag bara får ösa ur och får mothugg och sympatier och höra härliga historier om andra. Beundrande ögon som inte alls tycker att magen varken är osynlig eller abnorm. Bara goda, uppmuntrande glada vänner. Glada för mig, för oss. Och jag träffar mina long lost kusiner. Den äldsta, med en bedårande dotter på snart ett. Den yngre med ett barn som kommer att födas nästan samtidigt som mitt. Som vårt. Du. Jag börjar bli så stor.

Cykling är bra motion när man är gravid, skriver de i tidningen. I tidningen kan man hitta allt. Tips för hur man ska genomföra precis allt i livet. Gôtt, fint. Cykling. Och simning. Jag cyklar till jobbet, så det är bra. Men man ska inte cykla till jobbet. Man ska cykla inomhus. På en motionscykel. Så att man inte faller ner i trottoaren eller kör ihop med en bil. Och får en hjärnskada och landar på magen. Bebismagen. Så jag som trots allt fått lite mammiga känslor och vill göra allt för mitt ofödda barn tänkte att jag kanske kunde cykla och ha en hjälm. Men det kanske inte skulle ge så mycket. Skulle jag cykla med gravidmagen och falla ner från hojjen och knäcka huvet mot trottoarstenen skulle det inte vara så bra för bebisen heller. De skulle behöva hålla min hjärndöda kropp vid liv på sjukhuset med injektioner och andningsmaskin. Så skulle vänner och släktingar komma dit och behöva titta på min (semi-)döda kropp och bara kunna räkna ner tiden. Tiden tills de skulle kunna ta ut han och låta mig ”somna in”. Idag skulle inte bebisen klara sig utan mig. Han behöver mitt fulla leverne för att ha en kvalitativ tillvaro. Han behöver maten jag äter, luften jag andas, det jag dricker. Han behöver höra Kiss som jag lyssnar på. Så en tre månader, hade de behövt hålla mig vid liv från nu. Kanske fyra. Sen kunde de plocka honom och släcka mig. Men den stora risken är ju som jag nämnde att man krajar in i nåt och landar på magen och klämmer den lilla stackarn. Usch, fy fan som jag håller på.

Jag har köpt en tröja to go with the fat pants. Jag har döpt den till Heidi, eftersom den ser ut som det. Som heidi. Eller fäbojäntan. Jag har bestämt mig, eller bestämde mig idag, för att försöka låta denna veckan gå också utan att säga nåt till jobbet. Min största skräck är att min chef ska ta mig åt sidan och säga ”Det är inget som du vill berätta för mig…?” Jag vill förekomma, inte förekommas. Så när jag satt vid mitt skrivbord idag och höll med handen över min magböld blev jag arg på mig själv och sa, att om jag skulle hålla hemligt en vecka till så gällde det verkligen att jag verkligen gjorde det också. Och inte röjde mig själv genom att sitta och puta i en magtröja och när chefen frågade svara ”oj då…” Jag hade en lite puffig plyschtröja med ett långt linne under som jag tyckt var asintelligent på morgonen. Så efter jobbet gick jag resolut på stan. Jag var resolut inne på hm i säkert en timme. Jag provade kanske 10 tröjor. Sedan fastnade jag för heidi. Heidi är lite puffig och rutig. Den är skuren under brösten på miniminibröstade tjejer och mitt över brösten på oss andra. Det är armar ner på trekvarten och längd nedanför stjärten. Nu känner jag mig rätt safe. Bring on the rest of the week! Med fat pants och heidi som en alldeles oslagbar kombination kommer jag kunna lura hela världen. Ända fram till jul. Minst.

Min allra bästa vän är på besök och vi har en alldeles fantastiskt helg tillsammans. Det är bara att tralla i affärer och hyra film och äta falafel och prata en jäkla massa skit. En jäkla massa karlar, förhållanden ...och barn. Barnet. Bebisen. DU.
Hon får mig att köpa ett par gravidbyxor. Fattar ni?! Det börjar lite lugnt med att vi står och tummar på minibodies med stålmannentryck som man kan öppna både vid huvudet och vid grenen. Sedan är det bara en tidsfråga innan vi står inne på "mama" och tummar på byxor. Byxor med muddar upp i himmelen, de ser helt absurda ut! Och då får jag ångest på riktigt. Jag blir helt rädd, jag börjar svettas över hela kroppen. Realitycheck. Och sedan ytterligare en när jag står med dem på och den här mudden uppdragen till pattarna inne i provrummet och de accentuerar min kula något alldeles uppenbart och jag går från mitt vanliga jag till ett jag-är-så-gravid-att-jag-behöver-fat-pants-jag. Så det är ångest. Men jag köper dem ändå. Jag känner att jag har gott stöd i min goda vän och jag känner att jag aldrig tagit mig själv så här långt utan hennes hjälp.
Jag drar på mig dem när vi kommer hem från stan och sedan är jag alldeles förtjust! Och sjunger:
You put the fat pants into my heart
You send my soul sky high when your lovin' starts
Fat pants into my brain
Goes a bang-bang-bang 'til my feet do the same
(Melodi: Wake me up before you go-go)

Vilket senare på kvällen blir:
When you're alone
and life is making you lonely
You can always go - fat pants.
(Melodi: Downtown)

Och idag är det söndag och jag har dem på mig idag också. De är riktigt comfy. Magen blir alldeles varm. Bebisen blir alldeles varm. Och nöjd. Han fäktar med sina små fingerlösa händer med i takten när det skvalpar i fostervattnet när mamma sjunger gamla dängor för honom. Fint.