Bring your own bottle

Jag var så arg häromdagen. Det är jag ibland. Jag fick censurera min blogg lite. Jo, den var censurerad.

Nu har jag varit rädd för att gå in på bloggen. Jag har varit rädd för att folk skulle ha skrivit kommentarer i stil med "FY!!! Ond, ond människa!" Eller visst, skitsamma. Det var ju det som bloggen handlade om också.

Å andra sidan tycker jag att det är viktigt att det kommer med. Alla aspekter. Nu är det sjunde månaden och allt är inte guld och gröna skogar. Jag hade inte kunnat skriva en jolly-jollyblogg om den fantastiska upplevelsen att vara gravid för det hade inte varit jag. Det hade framför allt inte varit sant. Jag är ovan och obekväm och okunnig. Jag är trött och tjock och jag har ont. Det påverkar min vardag väldigt.

Nu går boandet in i en högre växel. Det står en tvättmaskin inslagen i frigolit bakom min rygg ready steady att flyttas in. Igår var hela dagen ikeadag på malmös världens-största-ikea. Vi kom vid tolv och lämnade vid fem. När Es och jag kom ut med vår rullkärra började vi på allvar fundera på om det gick att fälla sätena i en volvo 740 från sent åttiotal. Vi hade nuddat vid frågeställningen när vi parkerade på parkeringen. Nuddat vid frågat och så hade jag viftat bort den med någon sån här bra lösning som "det rer sig". Det redde sig, på något orimligt vis. För det gick inte att fälla sätena i en 740 från sent åttiotal. Bilen var stor och bagaget var stort men det gick inte att liksom implementera de här två med varandra. Det fanns en liten liten lucka med måtten 20x10 centimeter där man visst kunde lasta skidor. Skidor?!?!! Jävla norrland. Jävla sverige. Var hade de billy-bokhyllas lucka?! Och vika amon bordskiva à 60 x 200 centimeter-luckan?

Iallafall fick vi in det. Det var inte laglig körning. Och det var bara en plastkåpa på sidan av passagerarsätet som for åt helvete.

D har fått en madrass i sin crib. Den är bubblig och det ska vara skönt och svalkande. Jag tror inte spädbarn är så kända för att svettas, men skitsamma.

Och på torsdag har jag tagit ledigt från jobbet. Jag frågade min chef om jag fick ledigt och blev så lättad att hon inte frågade varför. Min allrabästis och jag. Ska åka. Till ullaredet. Hon bor ju i linköping så hon och hennes karl kör. Jag möter upp via en bussresa. Det kommer bli... oj. Icke desto mindre har jag börjat förfärdiga en inköpslista. Det kan man göra i dessa tider genom att andra personer som också ska ha barn när runt maj 2010 också bloggar och också åker för att boa in sig på ullaredet lägger ut sina inköpslistor på bloggen och då kan man sno dem rakt av och bara anpassa dem efter en själv. Frågan är nu bara om det är rättast att säga att man ska åka till "ullis" eller "ullet"? Knepet kanske är att inte prata om det alls. På min inhandlarlista har jag kort och gott skrivit "ULLT!"

Jag är så arg.

Jag är så arg på barnmorskan, på Kent. Säkert på profylaxtanten.

Idag tar jag på mig peruken. Jag fick den av min bror för många år sen. Han hade köpt den i en second hand-affär. Har man den bak och fram bildar nackhåret en schysst liten lugg.

Jag har på mig den idag för att få bort den arga elaka kalkonliknande människan som jag blivit. Den ska parera.

För jag är arg. Jag är arg och trött. Jag är så trött så trött så trött så trött. Jag är så trött på att vara trött. Jag är för trött för att sova. Och alldeles outsägligt ensam. Jag är så jävla arg. På den som jag har blivit med den här alldeles abnorma kroppen som inte klarar av någonting alls.

Det känns som att det ställs alldeles oöverkomliga krav på mig. Som att det är saker som jag tycker är svåra och jobbiga men som det bara är förutsatt att jag ska göra. Det känns som att jag ska föda det här barnet och att det kommer att ryckas ifrån mig så snart det är fött. Andra kommer exploatera och skämma bort och forma och fruktansvärda mitt barn. Min roll kommer att vara utspelad. Jag kommer fortfarande att få dra allt lasset. Jag kommer behöva ta hand om det här barnet, men det är andra som kommer att förstöra det.

Jag kommer inte att få någon cred. Ingen kommer att fatta att det är jag som har gjort det här. Vad jag har gjort för det här. Det kommer bara att ryckas från mig.

Kent kommer få all cred. Han kommer ju att bli en sån bra pappa. Barnet kommer att vara så sött. Det kommer ju vara så likt pappa. Och barnet kommer älska pappa. Mer än mamma. För mamma älskar inte barnet. Jag sköter markservicen. Andra formar upp pojken till att tycka om att döda saker och ta sönder saker, sånt som pojkar gör. Boys will be boys. Pappa får all cred.

Ibland tror jag att jag hatar Kent. Jag hatar hans lugn och hans tystnad. Jag hatar hur han blir smalare och smalare ju mer han arbetar. Jag hatar att han är vacker och oförstörd medans allt som någonsin var jag nästan är helt borta. Dumma, arga, fula Carro. Som aldrig någonsin får gå ut i leoparspumpsen även om hon velat.

Det är paradoxalt. Någon gång har jag kommit på mig själv med att vara rädd att han ska gå. Han är ju smal och vacker, han kan träffa någon smal och vacker. Han behöver ju inte dras med den dumma arga fula kalkonen. Med kalkonhåret. Å andra sidan tänker jag att jag själv ska gå. Lämna honom i hans tystnad och hans nöjdhet. Jag förstår inte alls vad som var så förbannat attraktivt med den här tystnaden och passiviteten. Han kan sitta här och må, han som inte ringt samtal för att fixa barnvagnshjul eller fått sitt utseende kommenterat av barnmorskan eller fått blod på papperet eller bokat profylaxkurs eller inte kunnat andas eller kissat två gånger per natt eller behövt attrapper för att ens sitta i soffan eller ska sluta på sitt jobb för att sitta hemma och se dum ut med ett dumt och elakt och rödhårigt gossebarn. Då tänker jag att jag klarar mig själv. Att jag hellre klarar mig själv. Och får all cred själv. Och kan uppfostra det dumma gossebarnet till ett nästan gott.

Det är bara mycket ensamt nu.

Jag har blivit en ond människa. Nej, för det kanske jag alltid varit. Men det är tydligare nu, när jag borde vara på toppen av mjukhet och helgonlik godhet. Jag är fet och bitter. Jag sover tio timmar per natt, jag jobbar över varje dag. Jag biter mig fast vid mitt jobb som om det är det sista som är kvar av det som en gång var jag. Annars är det inget mer. Inga aktiviteter, happenings, socialt. Jag är avskild från världen och människorna i den. Jag har sjunkit in bakom den här jättemagen där jag reducerats till den här lorten som barnmorskan säger ser trött ut.

Fet och bitter. Med peruk. Jag var aldrig någon sån som sa "na" när de såg ett barn. Det kanske fanns en anledning till det.

Vi ska ha en smärre babyboom i bekantskapskretsen under mitten av 2010. Det gör mig helt fantastiskt glad. Jätteroligt att det är vi tre par som tied the knot 2008 också som nu slår till på unison utökning. :)

Den här helgen är jag jättegravid. Efter att ha varit i Stockholm förra helgen och hälsat på släkt och vänner var jag jättetrött hela veckan. Alldeles slut. Men så har jag jätteroligt på jobbet. Och med bara två månader kvar innan jag lämnar mitt vik där är det massor att göra. Och det är skitkul att göra det! Så jag har öst på. I 190. Jobbat över nästan varje dag. Det var inget bra, det kände jag. Kom hem vid sex på kvällarna och så äta lite innan jag fick bädda ner mig tre timmar senare. Så jag blev sjuk. Det slår aldrig fel. När tempot är sådär högt i flera dagar vet jag att det är det som händer. För att jag inte lyssnar på när kroppen skriker på mig att stanna. Så då blir den sjuk. För då måste jag stanna.

Shut the fuck upp, kroppen, tänker jag. Och fortsätter.

Så när jag nu överlevde fram till helgen var jag överlycklig. Överlycklig för den totalt tomma obokade. Jag gjorde ingenting igår. Jag bara sov. Läste bok. Jo, jag tog en liten promenad. Jag har snickarebyxor som jag ärvt i tredje eller fjärde led. Man ser så jävla gravid ut i snickarbyxor! Men jag fyller ut dem. Men man ser så jävla gravid ut! Som en gravid byggare bob. Gôtt. I går på kvällen satt jag bara hemma helt själv när Kent drack öl. Jag åt stora bitar kladdkaka. Sen gick jag och la mig vid tio. Lite sent, tyckte jag.

Nu hörrö, Baby d, så spelar jag Sixx a.m. för dig så nu får du gärna sparka takten lite så att jag känner av ditt gillande..

Fat and black är det nya. Fat and happy är long gone. Nu är det bara fat and black som gäller. Så frågar kollegor och vänner "hur går det?" och jag svarar skälmskt "Jorå, fat and black".

Magen är tjock. På jobbet har vi jätte helfigursspeglar vid klädhängarna. I måndags hade jag gjort mig fin i rosa-lila stormönstrad tunika som jag köpte en gång när jag skulle åka på finlandskryss och var så långt från graviditet som man bara kan vara. Den satt jättefint på mig. Man fick jättepattar och den svallade fint kring höften. Nu kan jag ha den för att den är stor och svallig. Eller, jag kan ju inte ha den längre, det är det jag ska komma fram till.

Så jag ska på toan på jobbet och svänger runt hörnet och där är hon i helfigur i helfigursspegeln. Bara en blobb. En alldeles jätteblobb! Ett smärre hus som är ute och går i stormönstrat. Ett kreatur som är lika bred som hög och det är alldeles, alldeles fruktansvärt.

Så nu blir pullovrarna mina bästa vänner. De tajta, svarta. Inget mer stort. Inget mer färgglatt. Bara svart, avskalat, avsmalnande.

Till på köpet gick jag till frisören och sa "ös på". Frisören klippte en liten liten nästintill skallig frisyr och saxade långt ner i svålen. Jag har haft nåt liknande innan. Men det var innan min kropp antog formen av mumintroll.

Så nu ser jag ut som en kalkon. En sån där äcklig en som de dödar och äter på tackardagen i usa. Med en stor fet övergödd svällande kropp toppad med ett litet litet stackars knopphuvud som liksom sticker upp ovanpå allt. Som ett litet ...olla. Ett orange.

 
Carro ute och gå på gatan och mitt körkortsfoto. Va? Jorå, jag har ett horn i pannan. Det har jag haft länge. Det är liksom min thang.

Idag kickar du på mina revben. Du verkar vilja ...kicka sönder dem. Vad i helvete? Till slut drog jag upp tröjan och frågade vad du höll på med. Jag gav många bra tips på riktningar som du kunde sparka i istället. Åt höger. Eller åt vänster. Men inte upp! Det gör ju fan ont. Då la du av. Det brukar du göra när man lyfter på tröjan. Eller pratar med dig. Eller om jag tar mig på magen. Eller pokar. Som att du blir väldigt uppmärksam på att något händer så att du liksom kommer av dig.

I övrigt såg den här babyticker-räknaren ut såhär idag när jag gick in på bloggen. Åter igen; Vad i helvete?

Vi var på fest igår. Det är bra för dig att gå på fest. Det är bra för dig att höra glada människors röster, att bli klappad av människors varma händer men framför allt att få ta del av en jävla massa bra musik. Speciellt glad blir jag när jag känner dig köra några schyssta moves när vi spelar Kiss.

Det är inte så mycket mer i "Ett barn blir till", toaboken, efter femte månaden. Jag slår i den idag för att kolla om det finns någon bild på ditt boende, för jag har en känsla av att du har det rätt så trångt. Men efter där att alla grejer är på plats och ögonen ser ut som ögon och handen som hand så blir den rätt fattig. Det finns några knölbilder. En i femte månaden, en i åttonde. Så jag får titta på dem och göra ett överslag. Summa summarum: Du har det rätt så trångt.

I alla fall bläddrar jag bakåt i boken och tittar på de sidorna där vi redan har varit. Vi är ju på sluttampen, uppenbarligen. Skitskralt med bilder och få sidor innan det avgörande kapitlet "Förlossningen". Och så inser jag att allt det där som är med innan, det är ju förbi. Det som verkade konstigt och spännande, it's been done. Och så hittar jag den här fantastiska bilden, och inser att jag helt och hållet missat vissa grejer. Jag hade en idé om att det var sådär det skulle vara. Jamen, det är ju så på bilderna i boken! Jag skulle stå i rosa hängslebyxor och vara alldeles uppfylld och lyrisk och bara pawa min egen mage. Jag skulle känna dig röra sig och jag skulle skratta helt oförställt upp mot himlen i moderlig lycka. Jag skulle hänga tvätt där på linan vid björken och det skulle vara prunknande vår och jag skulle ha mina vårloafers och allting skulle ju bara vara så fint.



Det har jag missat. Det där har jag inte gjort. Det har inte hänt. Du har sparkat på en regelbunden basis sedan i julas men det där, det där, har jag inte gjort. Jag känner mig lite snuvad. Nu har de ju gjort en helt seriös bok och sagt att si och så händer så och så den här veckan. Och sen är det bara helt osant! Och inte fick jag någonsin köra den där posen! (Bilden är med i kapitlet "Mitt i graviditeten" och det är ju vi way förbi.) Jävligt snopet. Jävligt besviken! Fy-fy, hamburger-lars!

Det här är en surrealistisk bild som jag tog på mig själv idag. Straight hemkommen från kontoret. Surrealistisk inte på grund av motivets form utan på det suddiga blurr som den här bilden blev. Jag har en kvinna på kontoret som tittade forskande på mig från det att Kents lilla spermie planlöst simmade uppåt i min livmoder som idag bara skrattar helt torrt när hon ser mig.
"Men du skulle inte ha barn förräns i april?" säger hon trevligt idag.
"I maj" rättar jag trumpet.



Jag kanske är extremt stor, vad vet jag. Jag vet att jag har en jävla kula där magen brukade sitta. Skitsamma. Jag kanske blir SKIT-stor. Men den är rätt fin nu. Lagom. Synlig. Inte fläskig. Och jag är glad att jag själv är synlig. Inte fläskig. I övrigt ser jag ut som mig själv. Jag har inte gått upp tusen omotiverade kilo på andra ställen. Så säger folk helt lystet "Men nu kan du ju verkligen äta precis vad du vill" och jag tycker det är så otroligt ogenomtänkt och konstigt att säga så. Jag väger knappt tio kilo mer än jag brukar. Jag är tung och fet. Det är tungt att resa sig. Att gå. Jag flåsar i trappor. Jag måste ha en attrapp av kuddar för att inte sjunka för långt ner i soffan och aldrig komma upp igen.  Tror någon att jag skulle vilja slafsa på som aldrig förr? Tror någon att jag skulle vilja väga ett kilo mer än jag nödvändigtvis måste? Det finns inte på den här kartan.

Okej, jag har kommit på en favoritgraviditetsattiralj. Jag köpte dem i förra veckan och vi föll vansinnigt i kära med varandra. Visserligen håller jag mina fatpants mycket nära mitt hjärta. Men frånsett dem har inte luftiga trosskydd, koksaltslösningsnässprej, apotekets hardcore-fetkräm och gigantic enormous behåar riktigt vunnit min gunst. Men strumpebrallorna! Mama. Strumpebrallorna!

Jag börjar få ont i magen när jag har kjol och strumpbyxor på mig. Det beror inte på kjolen i storlek 44. Det beror på strumpbyxorna som är samma strumpbyxor som jag hade innan jag blev på smällen. När jag har dem som man har dem gör det ont och magen blir helt ful. Det blir en stor horisontell avspärrningsgräns mitt på magen. Snygga rundmagen blir en ful. Tvådelad. Stjärt. Och så gör det ont. Så då kavlar jag ner strumpebrallorna så att de sitter under magen. Så att den får svälla ut i full frihet. Då känns det askavigt och så kavar brallorna ner sig. När man har går en runda på kontoret sätter sig strumpebrallorna på knäna. Man måste försöka dra tag i dem och kava upp dem.

Så då går jag på hm och innan jag går hem tänker jag att kanske kan man titta om det inte finns några strumpebrallor for pregnant women på hms i övrigt astråkiga, fucking beigegrå, fuliful porrkort jeanskjols mamaavdelning. Jag lovar. Den är hämskare än herravdelningen. Den är så tråkig att ögongloberna liksom rullar bakåt in i huvet.

Och vad hittar jag där! I en plastback! We are soooo in love. Istället för som vanliga strumpbyxor ha en söm fram och en söm bak har fat-mama-pants-strumpebyxorna en söm där bak och TVÅ där fram. Mellan de två där fram är det isytt en fashionabel kil i stumpebyxtyg. Och som dessa brallor riktigt smeker om magen! Vi är alldeles lost i varandra. Jag har använt mina varenda dag den här veckan typ. (Det är lite äckligt, men lite mindre äckligt för jag har skrivit fel hela anteckningen, det är inte strumpebyxor, det är strumpebyxor utan fot, leggings i strumpebyxtyg, så då blir det lite mindre äckligt.) Man kan dra upp dem upp i himlen och över huvudet och man kan gona in sig i dem och they are fantastic och man kan ha dem på sig och magen är rund och fat och fin och alldeles, alldeles NÖJD.

På communityna verkar folk tycka att sjätte månaden är en höjdare. Där väller det över av äckeläckliga jättemagar och folk skriker glada tillrop till varandra. "Nu är det snart dags!" "Bara upploppet kvar!" Själv upplever jag den största apatin sedan mannaminne. Det är nästan så jag blir lite kräkig när jag råkar säga nåt om barnet för Kent. "Sen när han kommer då gör vi si och så..." och så svarar Kent och sen sitter vi där. Den här bägaren med samtalsämnen om bebis är för länge sedan tömd. Det finns inget mer att säga. Vi vet ju ingenting. Och alla krämper och undringar man kan stöta på viftas slött bort. "Jaha, idag har jag ont här och här, undrar vad det kan bero på skitsamma." Men i det stora hela är jag mycket apatisk nu. Jag är uttråkad in till dödens gräns. Idag lägger jag mig på vardagsrumsgolvet när jag kommer hem från jobbet och så lyssnar jag på DADs Monster's philosophy och försöker komma på någon insikt. Baby paddlar i magen. Jag ligger på rygg och det är skönt att sträcka ut och så viftar han runt och så tänker jag på den här lastbilen som är mitt liv. Och sen känner jag men för fan, här ligger jag i denna apati, och så håller jag på och söker i ett helt liv för att bara inte finna nåt och nu ska jag söka asyl i detta nya barn som får växa upp, sökande, som ska försöka hitta någon mening med sitt och sen bara puttar man allt vidare. På nästa generation. Stackars folk. Stackars mig. Jag måste hitta på nåt roligt snart.

Jag har sträckt fittan. Joho, det kunde man visst det! Bevisligen. Det funkar om man är tjock. Och så har man svårt och andas. Och då ligger man mycket ner. Och sen när man ska sätta sig upp så är man van att ...sätta sig upp. Men nu är man liksom tung. Fet. Man har en jävla överkroppshydda. Och de här fattiga små magmusklerna som man hade på magen, de är liksom spridda vind för våg nu. De har inte så mycket fäste. Stadga. Pondus. Så då ligger man i soffan och man vill resa sig. (Man har inte lärt sig än att det korrekta fetfulsättet är att rulla över på sidan och så - sidledes - sätta sig upp.) Så man gör som man alltid gör. Man sätter sig upp! Men man är tjock och fet och ful. Det går inte så bra som det brukar. Det går, men det kräver liksom mer. De här magmusklerna som jag nämnde liksom famlar i mörkret, man svettas och flåsar och det pärlar sig lite i pannan. Men upp kommer man! Självklart kommer man upp. Det sista som dör är hoppet. Men något av det första som dör är de här stackars extrainhoppade praomusklerna som man inte alls vetat att de funnits innan nu och som innan nu aldrig någonsin behövt göra absoult någonting alls. De som de egentliga (ja, de här famlande) magmusklerna delegerat sina livsuppgifter till. De här grannmusklerna som i hela livet bott på våningen under. Så det går inte så bra, för de här, tidigare innan detta ovetande musklerna att ta över. De visste liksom inte själva att de kunde göra nåt. De visste inte ens själva att de fanns! Och nu när de helt plötsligt ska dra upp en stånkande potatissäckstorso blir de alldeles till sig. Skiträdda. Egentligen gör de ett rätt bra jobb. De sköter sig galant. De kan trots sin ovana och frånvaro av arbetslivserfarenhet fullfölja uppdraget. De får upp tjockis i sittande ställning.

Men sen efteråt blir de loja. Lama. De har aldrig jobbat så mycket innan. De är inte vana. De får oooont. Och det är då jag säger att jag sträckt fittan. Ja, inte fitt-i-fittan, men det känns liksom så, de här musklerna som jag-inte-visste-fanns som liksom strålar ner mot fittan. Där mellan de här schyssta magmusklerna och ....ja.... Skitsamma.

Bebis, du är trettio centimeter lång. Fattar du det? Eller, vet du det? Jag går in på sådana där se-utvecklingen-i-magen-vecka-för-vecka-sidor, oftast på måndagar. För då är det ny vecka. Du avlades en söndag. Och så sa barnmorskan att growingpeople.se var en bra sida, den var mest tillförlitlig. Och idag stod där att du var trettiotre centimeter. 33! Jag kan inte ens rita det på ett papper! Jag fick ta ett gammalt C3-kuvert på jobbet och dra ett snett streck! Du är fucking enorm! Inte konstigt att jag inte kan känna av dig på samma sätt längre. Inte som i början, när du var som en liten frukostkorv som kurade ner dig längst längst ner till höger i magen. När jag kunde lägga mig på mage eller ställa mig mot en vägg och känna att där, där var du. Nu kan jag inte känna dig längre, för att du är så enorm. Du är liksom överallt. Du sparkar och svamlar och fäktar och paddlar. Bedårande.

Jag håller på att försvinna från den här jordens yta.

Jag känner det idag.

Det som en gång var jag, håller på och packar ihop för att åka iväg.

Jag åker själv bussen ner till stan och jag är vid gott mod. Skönt att tänka en tanke och fullfölja tanken. Bara att ta på sig mössan och gå. Så när jag kliver av är det någon som ropar på mig. Jag förstår att det är till mig, för personen kallar "gravida kvinna", eller nåt sånt. Det är en tjej till en av Kents polare. En ung snygg häftig tjej.

Så vi slår följe ett slag och vi har inte setts på så himla länge. Hon ska jobba och jag ska gå på stan. Och hon är så snygg och fräsch och vi har inte setts på så länge och jag bara knäcks under insikten om vad fan det är som jag själv håller på med?

Jag har korvig svart dunjacka som precis gått att stänga. Jag har korviga svarta kängor. Jag har fortfarande min brors trettio år gamla toppluva med råtthål som är vit och blårandig och som brorsan hade när han typ var två. Och Kents gamla tumvantar i åttiotalsmörkblå modell större. Noll smink. Fråga mig inte hur det här brandgula tufshåret ser ut under den där jävla mössan.

Och så frågar jag om de varit ute dagen innan och självklart har det varit ute dagen innan. Hon, som är häftig och snygg. Självklart har hon varit ute. Träffat folk, lyssnat på schysst musik, druckit några öl.

Sen blir jag helt knäckt. När jag pronerar (det är visst nåt gångfel där man går med fötterna vinklade utåt och alltså hasar sig fram bra fram på insidan av foten) in på hm är jag helt knäckt. Jag lufsar omkring inne bland klädställningarna och tittar på sånt som jag inte kan ha på mig och jag bara "Vad FAN är det som jag håller på med?"

När var jag senast snygg och häftig? När träffade jag senast lite folk, satt ute, drack en öl?
Och likadant: Hur många lördagar har jag spenderat småflåsande nedsjunken avslagen utslagen frånstötande i det vänstra hörnet på soffan det senaste halvåret?

Oh. My. God.

Så går jag här och masar mig och klagar över nio månader och ont att gå och svårt att andas och tjock mage och
fyra månader kvar och jag... Alltså, argh!
Vad är det jag väntar på? Vad är det jag håller på med?

Jag kunde ju också vara en snygg och häftig tjej som var ute fredag lördag och träffade folk, lyssnade på bra musik och drack en öl! Jag gjorde det faktiskt en hel del. Massor!
Och se på mig nu! Som nåt jävla tick-tackur som går och räknar ner till evigheters evighet. Jag har blivit som en kristen som går och väntar på att dö för att få det bättre på den andra sidan. Vad i helvete?!!

Så här kan vi ju inte ha det! Det får ju inte vara såhär! Man kan ju inte gå runt och lägga ner precis allt man hade som var något av ett liv bara för drömma sig ett halvår framåt i tiden och gräva ner sig i något som ska komma. Något som man alls inte vet hur det kommer bli. Alls.

En vän reagerade på när vi berättade om vår väntade tillökning genom att skaka våra händer och säga "Det var trevligt att lära känna er". Och Kent och jag stod och sa "nej nej nej nej nej, inget kommer ändras, allt ska vara detsamma..."

Men se på oss nu! Fetmumriken med krämpor här och där och ingen framåtanda alls. Och hennes stackars äkta
kaka som får sitta brevid. Oh. My. God.

Vissa perioder blir det helt tråkigt med det här. All den här ...väntan. Nu har jag tänkt på alla grejer med att få barn, känns det som. Det känns som om jag belyst alla frågeställningar som finns. Undrat alla undringar. Planerat alla planer. Tänkt alla tankar. Så till slut vill man liksom bara ...ha. Det är inte nu som i början när man kunde ta upp ungefär vad som helst i barnets kommande liv och filosofera över det och det bara pirrade i hela kroppen. Det är ju gjort. Nu. Nu har vi ju pratat om hur barnet kommer se ut och vad barnet kommer ha för intressen och vad barnet kommer att jobba med. Vi har spekulerat oss helt krazy kring det här barnet. Och ännu har vi inte träffat honom. Vi kommunicerar via spridda smekningar på magen och ibland, kanske, sparkar han förstrött tillbaka. Jag har läst "Ett barn blir till" och det här skittråkiga limryggade grejen som vi fått av barnmorskecentralen som typ bara heter "barn" och som försöker ta upp allt det här kring att få barn. Nej, okej, jag har inte läst den. Men den ligger på toaletten.
Och jag har fått mina slängar av graviditetskrämpor och kollat upp dem och inte dött av dem och accepterat dem. Men i övrigt så är det inte så roligt nu. Jag börjar bli tjock. Så tjock så att jag är en fet fet stoppad korv när jag ska ner på stan. Men vi har kollat på magen och jag har tryckt den i ansiktet på kent och vi tar på den ibland och den är där och den mår. Och såhär kunde vi ju haft det för alltid. Men man vill ju ...veta. Ha.

Jag börjar likna mig med olika sorters djur och föreslår att jag kunde varit gravid i två veckor eller så, som en sån där dansmus. Eller kanske två månader, som en tax! Det har jag ju haft som plan tidigare, att föda mig en dvärgtax, det hade väl varit fint. Hon hade kunnat komma ut och så hade jag kunnat slicka henne ren över hennes blinda ögon och sen hade vi kunnat kuta nere på hundrastgården tillsammans. Men kanske ska jag vara glad, att jag inte ska köra på i två år, som elefanterna.

"Men hon där då, hon med dom två små, har hon gått där och väntat i skitmånga månader, nästan år, på att få dem?" frågar jag Kent aggressivt och pekar på en kvinna med två små döttrar i dubbelvagn på foodcourten på Nova i lund. Och han menar att det har hon antagligen.

Mer smarta grejer som jag säger är "Jag önskar att jag hade skaffat barn tidigare". För att då "hade jag ju redan haft dem här". Och Kent får vara lite förnumstig och säga att jag fortfarande hade behövt att vänta i n-i-o m-å-n-a-d-e-r på att barnen skulle födas.

Nio månader är en jättelång tid. Eller en jättekort. Jag kanske inte var så hela redo när jag gick in i det här, men det är jag fan nu. Eller, hur ska jag kunna veta det? Bring it on, så kollar vi om det stämmer.

Jag har inte skrivit på ett par dagar. Främst för att jag varit extremt upptagen. Upptagen med att tillbringa tid i hallen. För den har jag tapetserat om. Vi flyttade hit i oktober förra året, och nu var det bara ett rum kvar. Ett rum som jag promtat på skulle tapetseras. Med mönsterpass. Så kom vi på nu i och med det här med DIG och allt, att det kanske var bra om tapeten kom innan du kom. Innan våra liv skulle bli så fulloadade med en massa annat att vi inte ens hade tid att se att hallen var insmord i blåmålad strukturtapet. "Vi måste få det gjort innan februari" sa jag. För innan dess tänkte jag mig vara så pass kompatibel att jag faktiskt skulle kunna klättra på stegar och krypa på golv och allt det där. Och så nu har det varit jul och är lite ledigt och vad passade bättre?
Men tungt var det. Inte tungt. Men tröttande. Jag vet inte hur mycket du spelade in i det. Jag vet inte hur mycket kulan där du bor väger, den som fått mitt midjemått att öka med tio centimeter. Men det kan inte vara så jäkla mycket. 6-7 kilo? Dagarna efter jul vägde jag mig hemma hos min mamma, och då hade jag gått upp kanske 4-5 kilo, allt som allt. Och då var det ju också mitt i värsta julätarhetsen!
Men tröttare än vanligt, tror jag säkert att det gjorde mig. Jag kunde hålla på ett par timmar i rad men fick sen gå och sätta mig och titta en stund. Även om vissa saker gått över all förväntan. Som att ligga hopkrupen på golvet och millimetermäta.
Men nu är det gjort, dockan. Det är inte så himla fancy här, det är det absolut inte. Men jag hoppas du kommer att trivas. Om inte annat så kommer ju din far och jag älska dig till döds här.